23/07/2026
Tankar om PFAS, ansvar och framtiden
Jag har på senare tid funderat mycket på diskussionen om PFAS i jordbruket.
Första gången jag tog upp PFAS som föreläsare i egna kurser (på universitet och högskola) var i samband med de första larmen från Kallinge 2013, då PFAS-förorenat dricksvatten uppmärksammades och frågan på allvar började ta plats i den svenska debatten.
Ett argument som ofta förs fram i debatten nu är att Sverige inte bör gå före med nationella förbud om andra länder inom EU fortfarande tillåter samma ämnen. Resonemanget är att svenska lantbrukare annars riskerar sämre konkurrenskraft, medan produktionen bara flyttar någon annanstans.
Jag förstår givetvis logiken. Men ändå har jag svårt att släppa en annan fråga:
Forskning och myndigheter, exempelvis Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) och Naturvårdsverket, har ju under lång tid lyft fram att många PFAS-ämnen är extremt svårnedbrytbara. Vissa bryts dessutom ned till ämnen som sedan sprids vidare i mark och vatten och kan finnas kvar i mark, vatten och våra livsmiljöer under mycket lång tid. Varje år av fortsatt användning innebär därför en risk att dessa mycket svårnedbrytbara ämnen successivt ackumuleras i miljön och att kostnaderna för sanering och vattenrening skjuts över på kommande generationer.
När blir argumentet om konkurrenskraft otillräckligt?
När jag i vår arbetade med två rapporter om PFAS inom YH-utbildningen Hållbar och cirkulär affärsutveckling vid Påhlmans Handelsinstitut började jag fundera över hur produkter kan nå konsumenter samtidigt som informationen om kemikalierisker, leverantörernas riskinventering och transparensen kring dessa frågor ofta är begränsad. Det betyder inte att produkterna nödvändigtvis utgör en oacceptabel risk, men det väcker ändå frågor om hur risker identifieras, följs upp och kommuniceras genom hela leverantörskedjan.
Det fick mig också att fundera mer över hur försiktighetsprincipen kan tillämpas när kunskapsläget fortfarande utvecklas, men ämnena samtidigt är så långlivade att konsekvenserna kan bli mycket svåra att återställa.
Om vi nu vet att ett ämne successivt förorenar vårt dricksvatten och vår miljö under mycket lång tid – är det då rimligt att fortsätta använda det enbart därför att andra länder ännu inte har slutat?
PFAS-frågan är mer komplicerad än så. Jordbruket behöver fungerande alternativ, livsmedelsproduktionen är viktig och gemensamma EU-regler har stora fördelar. Jag har respekt för att detta inte är enkla avvägningar och att beslut behöver väga samman ekologisk hållbarhet, livsmiljöer, livsmedelsförsörjning och konkurrenskraft.
Men naturen bryr sig inte om nationsgränser eller marknadsandelar.
Vårt grundvatten bryr sig inte om konkurrensvillkor.
Och PFAS väntar inte på att politiken ska komma ikapp.
Kanske är den viktigaste frågan nu inte vem som ska gå först – utan hur länge vi har råd att fortsätta tillföra ämnen som blir kvar i miljön under generationer. Ämnenas kumulativa effekter är svåra att överblicka.
Det här är ingen färdig slutsats från min sida. Bara en reflektion över hur vi väger dagens ekonomiska hänsyn mot ett ansvar som sträcker sig långt bortom vår egen livstid.
Det som brukar beskrivas som intergenerationell rättvisa.
/Jonas Jonsson
