Ardin Beroendeterapeut

Ring Webbplats Kontakta affären

Ardin Beroendeterapeut Kontaktinformation, kartor och vägbeskrivningar, kontaktformulär, öppettider, tjänster, betyg, foton, videor och meddelanden från Ardin Beroendeterapeut, Konsultföretag, Karlskrona.

Beroendeterapeut med evidensbaserat och individanpassat arbetssätt.
- Arbetar med MI och KBT för att stödja beteendeförändring, återfallsprevention och långsiktig stabilitet hos individer och i organisationer.

Magkänsla – när kroppen reagerar innan tanken hunnit ikapp. 🧠Har du någon gång känt att något inte stämmer med en männis...
10/10/2026

Magkänsla – när kroppen reagerar innan tanken hunnit ikapp. 🧠

Har du någon gång känt att något inte stämmer med en människa, utan att veta varför?

En blick. Ett förändrat tonfall. En nästan omärkbar rörelse i ansiktet. Små signaler som hjärnan kan registrera utan att vi riktigt är medvetna om det.

Vad är det vi kallar intuition?

En del av förklaringen finns i neurobiologin. Vagusnerven är en viktig förbindelse mellan hjärnan och våra inre organ, bland annat mag-tarmkanalen. Signaler går åt båda hållen via hjärna–tarm-axeln. Förmågan att uppfatta kroppens inre signaler kallas interoception.

Samtidigt jämför hjärnan blickar, mimik, tonfall och beteenden med våra tidigare erfarenheter. Särskilt hos människor vi känner kan vi snabbt märka när något avviker.

Inom forskningen talar man om Sensory Processing Sensitivity (SPS), kopplat till högkänslighet – bland annat en tendens att bearbeta intryck djupare och uppmärksamma subtila detaljer. Det innebär däremot inte att våra tolkningar alltid blir rätt.

Jag känner igen mig. Ibland reagerar magen och tanken nästan samtidigt. Och när jag varit nyfiken och ställt fler frågor har det ofta visat sig finnas något bakom känslan.

Men här är det avgörande:

Att uppfatta att något är annorlunda är inte samma sak som att veta varför.

Hjärnan gör automatiska bedömningar. Vi kan inte alltid styra vilka tankar som dyker upp, men vi behöver inte tro på dem. Inom ACT kallas det kognitiv defusion – att se tankar som tankar, inte som fakta.

Annars riskerar vi att bara söka bekräftelse på vår första tolkning.

Så jag försöker fråga mig:

Vad observerade jag?
Vad känner jag?
Vad är min tolkning – och vad kan tala emot den?

Magkänslan är ingen dom. Den är en uppmaning till nyfikenhet.

Lita tillräckligt mycket på din magkänsla för att undersöka den. Men var tillräckligt ödmjuk för att acceptera att din första tolkning kan vara fel.

Hur ofta har din magkänsla visat sig stämma?

Magkänsla – när kroppen reagerar innan tanken hunnit ikapp.Har du någon gång känt att något inte riktigt stämmer med en ...
10/10/2026

Magkänsla – när kroppen reagerar innan tanken hunnit ikapp.

Har du någon gång känt att något inte riktigt stämmer med en människa, utan att kunna sätta fingret på vad?

En blick. En liten förändring i rösten. En nästan omärkbar rörelse i ansiktet. Ett kroppsspråk som inte riktigt överensstämmer med orden.

Små signaler som vi kanske inte ens är medvetna om att vi registrerar.

Jag har funderat mycket på det här med intuition och magkänsla. Vad är det egentligen som gör att vi ibland bara känner att någonting är annorlunda?

Det finns faktiskt fascinerande neurobiologi bakom delar av detta.

Vagusnerven, en av kroppens viktigaste nervbanor, förmedlar information mellan hjärnan och flera av våra inre organ, bland annat mag-tarmkanalen. Kommunikationen sker i båda riktningarna genom det som kallas hjärna–tarm-axeln.

Hjärnan påverkar hur magen reagerar, samtidigt som kroppen ständigt skickar information tillbaka till hjärnan.

Förmågan att uppfatta och tolka kroppens inre signaler kallas interoception.

Det är en del av förklaringen till varför vi ibland upplever att magen och hjärnan reagerar nästan samtidigt. Vi känner att något är annorlunda innan vi riktigt förstår varför.

Men det finns ytterligare en intressant dimension.

Våra hjärnor bearbetar långt mer information än vad vi är medvetna om. Blickar, tonfall, mimik, kroppsspråk och små beteendeförändringar jämförs med tidigare erfarenheter och invanda mönster.

Särskilt hos människor vi känner väl kan en liten avvikelse vara tillräcklig för att väcka en känsla av att något inte stämmer.

Inom forskningen talar man också om Sensory Processing Sensitivity (SPS), ofta förknippat med högkänslighet. Ett personlighetsdrag som bland annat kännetecknas av ökad känslighet för intryck och en tendens till djupare bearbetning av information.

Vissa människor kan alltså vara särskilt uppmärksamma på subtila förändringar i sin omgivning.

Jag känner själv igen mig väldigt mycket i detta.

Ofta kommer känslan omedelbart. Jag kan inte alltid förklara exakt vad jag reagerat på, men någonting säger mig att allt inte riktigt stämmer.

Och när jag har vågat följa den känslan, vara nyfiken, ställa fler och mer djupgående frågor och försöka förstå vad jag reagerar på, har det förvånansvärt ofta visat sig finnas något bakom.

Men här finns något oerhört viktigt att förstå.

Att uppfatta att något är annorlunda är inte samma sak som att veta varför.

Vår hjärna gör ständigt automatiska bedömningar och tolkningar. Den kategoriserar, jämför och drar slutsatser, ofta innan vi ens hunnit bli medvetna om det.

Det är mänskligt. Och till stor del oundvikligt.

Men bara för att en tanke eller känsla uppstår behöver vi inte tro på den.

Vi kan lära oss att betrakta våra tankar som just tankar, inte som absoluta sanningar.

Inom ACT (Acceptance and Commitment Therapy) talar man om kognitiv defusion – förmågan att skapa ett visst avstånd till sina tankar och betrakta dem utan att automatiskt låta dem styra vårt beteende.

Det tycker jag är en viktig del av att förstå sin egen intuition.

För om vi låter våra automatiska bedömningar ta över riskerar vi att börja leta efter bekräftelse på det vi redan tror. Våra förutfattade meningar kan då skymma det vi faktiskt observerar.

Därför behöver vi kunna stanna upp, vara medvetna om våra egna reaktioner och förhålla oss så objektivt som möjligt till det som sker.

Vad har jag faktiskt uppfattat? Vad känner jag? Och vad är min egen tolkning?

Tre frågor som kan göra stor skillnad.

För mig handlar magkänsla därför inte om att automatiskt lita på allt jag känner.

Det handlar om att lyssna på signalerna, förstå mina egna reaktioner och sedan med nyfikenhet, öppenhet och respekt undersöka vad som faktiskt ligger bakom dem.

Att våga ställa frågor. Att lyssna på svaren. Och att vara beredd att ompröva sin första uppfattning.

Lita tillräckligt mycket på din magkänsla för att undersöka den. Men var tillräckligt ödmjuk för att acceptera att din första tolkning kan vara fel.

Kanske är magkänslan inte särskilt mystisk trots allt.

Kanske är den hjärnans sätt att uppmärksamma oss på något den ännu inte hunnit formulera i ord.

Men det är vårt medvetna förhållningssätt som avgör vad vi gör med informationen.

För kanske är det först när vi lär oss att skilja mellan vad vi uppfattar, vad vi känner och vad vi tror, som vår intuition blir riktigt värdefull.

Hur ofta har din magkänsla visat sig stämma?

Kroppen kan minnas det vi själva inte minnsJag har alltid älskat frukt.Alla möjliga sorter. Frukt, bär, smaker och dofte...
25/09/2026

Kroppen kan minnas det vi själva inte minns

Jag har alltid älskat frukt.
Alla möjliga sorter. Frukt, bär, smaker och dofter.

Men det har funnits ett undantag.
Banan.

Jag har aldrig riktigt förstått varför. Det har inte bara handlat om smaken. Till och med lukten av banan kunde väcka ett märkligt motstånd och obehag i mig.

Jag hade ingen aning om varför.

Svaret skulle komma när jag var 32 år.

Från ungefär två års ålder var jag i cirka ett och ett halvt år hos en dagmamma. Mina föräldrar arbetade mycket och hämtade mig vanligtvis sent på eftermiddagen.
De hade ingen anledning att tro att något var fel.
Tvärtom.
Jag kom ofta hem i nytvättade, rena kläder som doftade tvättmedel. Jag var en livlig liten pojke, så det kanske inte verkade särskilt konstigt att kläder behövde tvättas ibland.

Men en dag kom min biologiska pappa Jan för att hämta mig mycket tidigare än vanligt.
Dagmamman blev märkbart ställd när han dök upp.
Jan förstod att något inte stämde och började ropa efter mig och leta runt i lägenheten.

Jag svarade inte.

Till slt öppnade han dörren till tvättstugan.

Där hittade han mig.
I duschen, med genomblöta kläder, hopkrupen mot ett hörn.

Det visade sig att dagmamman använde kallt vatten som bestraffning.

Efteråt kunde kläderna tvättas och torkas innan mina föräldrar kom för att hämta mig.

Det blev en polisutredning.
Jag har själv inga minnen av detta. Det jag vet har jag fått återberättat för mig.

När Jan berättade historien för mig när jag var 32 kom också en detalj till fram. Under tiden hos dagmamman hade jag fått en mycket ensidig kost.

Framför allt en sak.
Banan.

Jag minns fortfarande känslan.
Jag fick gåshud.

Inte för att jag blev arg eller ledsen.

Nästan tvärtom.

Jag kände en märklig glädje och lättnad.

Plötsligt fanns det en möjlig förklaring till något jag hade burit med mig i 32 år utan att förstå.

Vi kan sakna ett tydligt minne av en händelse och ändå bära med oss inlärda associationer, känslor och reaktioner. En lukt, en smak eller en situation kan väcka något i oss utan att vi riktigt förstår varför.

Det är kanske det vi ibland, lite förenklat men väldigt mänskligt, menar när vi säger:

Kroppen minns.

Och det gäller förstås långt mer än bananer.

Vi kan utveckla beteenden som fyller en funktion för stunden men som längre fram skapar problem. Alkohol eller droger kan dämpa ångest. S*x kan ge bekräftelse eller flykt. Arbete kan bli ett sätt att aldrig behöva stanna upp. Träning kan ge en känsla av kontroll. Mat, shopping, spel eller timmar framför mobilen kan ge lindring, stimulans eller avledning.

Trauma leder inte automatiskt till beroende.

Men våra erfarenheter kan påverka hur vi lär oss att hantera det som känns svårt.

Det är en av anledningarna till att jag idag är så intresserad av människan bakom beteendet.

Inte bara:
Vad är det för fel på människan?
Utan: Vad har hänt människan?
Och: Vilken funktion fyller beteendet?

Men det finns en annan del av min historia som är minst lika viktig.

Efter det som hänt tog min mamma mig till en annan dagmamma.
Hon hette Barbro.

Hos Barbro fick jag något helt annat.
Trygghet. Värme. Kärlek.
Och böcker.

Barbro läste för mig om och om igen. Min stora favorit var tydligen Peter och vargen. Många, många år senare gav hon mig till och med den boken.

Jag har fortfarande en väldigt stark kärlek till min älskade Barbro.
Och ibland tänker jag på vad också hon lämnade efter sig i den där lilla pojken.

Jag har älskat böcker och läsande så länge jag kan minnas. Nyfikenheten, viljan att förstå och lusten att lära mig mer har följt mig genom hela livet.

Jag kan förstås inte veta exakt var allt det började.
Men jag tycker om tanken att Barbro var med och tände den gnistan.

Vi är påverkade av vår historia. Men vi behöver inte vara fångade av den.
Och det är inte bara det svåra som lämnar spår.

Trygghet gör det också.
Omsorg gör det också.
Kärlek gör det också.

Och kanske också förståelse.

För den där kvällen när Jan berättade för mig om bananen gav han mig en pusselbit till min egen historia som jag inte ens visste att jag saknade.
Så tack, Jan, för att du berättade.

Och tack, min älskade Barbro.
För tryggheten. För kärleken. För böckerna. För Peter och vargen. 💜

Kanske är det också en del av förklaringen till varför jag idag försöker se människan bakom beteendet.
Inte bara vad vi gör, utan vad vi bär med oss. Vad vi har varit med om. Vad vi har lärt oss. Och vad vi behöver för att kunna förändras.

Människan först. Resultatet kommer av det.

I meditationen kom en insikt tillbaka till mig. En sådan där som jag egentligen redan vet – men som jag ändå lyckats ign...
24/09/2026

I meditationen kom en insikt tillbaka till mig. En sådan där som jag egentligen redan vet – men som jag ändå lyckats ignorera.

Yoga och meditation är som medicin för min kropp och mitt sinne. Och jag behöver den medicinen.

Sedan Blekinge Yogastudio på Gräsvik stängde har yogan blivit alldeles för sporadisk för min del. Något pass hemma framför tv:n ibland, men för mig blir det helt enkelt inte samma sak.

Så nu har jag bestämt mig. Även om det innebär en bit att åka har jag anmält mig till yoga s*x måndagar i rad. Och jag ser verkligen fram emot det.

Att få stretcha ut kroppen. Andas. Sakta ner. Vara närvarande. Låta både kroppen och tankarna få lite mer utrymme.

Det är fascinerande hur annorlunda man kan känna sig efter ett yogapass – både i kropp och knopp. 🙏🏽

Och till dig som aldrig riktigt har provat yoga: ge det en chans. Man behöver varken vara vig, spirituell eller kunna stå på huvudet. 😉 Man behöver egentligen bara dyka upp.

Ibland vet vi redan vad vi behöver.
Utmaningen är att faktiskt börja ge oss själva det. 🧘‍♂️🙏🪷

22/09/2026

Jag har alltid fascinerats av en vacker, klarblå himmel.

Och när ett flygplan drar sitt vita streck genom den fastnar jag ofta i tanken på människorna där uppe.

Vilka är de?
Var befinner de sig i livet?
Vart är de på väg?
Vad bär de med sig?
Vilka hinder, möjligheter och möten väntar dem?

Så har jag tänkt så länge jag kan minnas.

Men det finns en sak som har förändrats.

Förr, innan min resa mot nykterhet, kom nästan alltid ytterligare en tanke:

Jag vill också vara på det där planet.
Jag vill också iväg.
Någon annanstans.

I morse stod jag ute i tystnaden. Kaffet var på, huvudet fullt av tankar, vattnet låg stilla och himlen började ljusna.

Så såg jag det där vita strecket igen.

Och jag märkte att jag bara log.

Ingen längtan bort.

Bara nyfikenheten på människorna där uppe – och en väldigt tydlig känsla av:

Jag är precis där jag ska vara.

Bo Kaspers Orkester har följt mig genom stora delar av livet, och i Sommaren finns en rad som jag har hört hundratals gånger:

”Den som alltid längtar till nåt annat kommer aldrig hitta hem.”

Kanske förstår jag den på ett annat sätt idag.

För mig handlar det inte om att livet har blivit enkelt. Det har det verkligen inte.

Det handlar om något annat.

Att inte längre hela tiden vilja bort.
Att kunna stå kvar mitt i sitt eget liv.
Och känna att man faktiskt har hittat hem.

Och någonstans där uppe sitter ett antal människor på väg mot sina egna destinationer. Jag hoppas att de njuter av sin resa.

Och jag hoppas att du njuter av din.

Ha en fortsatt fin vecka.
Stanna upp ibland. 🪷
Andas.
Var närvarande. 💜

Vilken magisk soluppgång jag fick se idag. Jag har alltid fascinerats av en vacker, klarblå himmel.Och när ett flygplan ...
22/09/2026

Vilken magisk soluppgång jag fick se idag.

Jag har alltid fascinerats av en vacker, klarblå himmel.

Och när ett flygplan drar sitt vita streck genom den fastnar jag ofta i tanken på människorna där uppe.

Vilka är de?
Var befinner de sig i livet?
Vart är de på väg?
Vad bär de med sig?
Vilka hinder, möjligheter och möten väntar dem?

Så har jag tänkt så länge jag kan minnas.

Men det finns en sak som har förändrats.

Förr, innan min resa mot nykterhet, kom nästan alltid ytterligare en tanke:

Jag vill också vara på det där planet.
Jag vill också iväg.
Någon annanstans.

I morse stod jag ute i tystnaden. Kaffet var på, huvudet fullt av tankar, vattnet låg stilla och himlen började ljusna.

Så såg jag det där vita strecket igen.

Och jag märkte att jag bara log.

Ingen längtan bort.

Bara nyfikenheten på människorna där uppe – och en väldigt tydlig känsla av:

Jag är precis där jag ska vara.

Bo Kaspers Orkester har följt mig genom stora delar av livet, och i Sommaren finns en rad som jag har hört hundratals gånger:

”Den som alltid längtar till nåt annat kommer aldrig hitta hem.”

Kanske förstår jag den på ett annat sätt idag.

För mig handlar det inte om att livet har blivit enkelt. Det har det verkligen inte.

Det handlar om något annat.

Att inte längre hela tiden vilja bort.
Att kunna stå kvar mitt i sitt eget liv.
Och känna att man faktiskt har hittat hem.

Och någonstans där uppe sitter ett antal människor på väg mot sina egna destinationer.

Jag hoppas att de njuter av sin resa. 💜
Ha en fin fortsättning på veckan, och glöm inte, var närvarande... 🪷

Aldrig en räv bakom örat… 🦊För ett tag sedan jobbade jag extra på beroendeenheten samtidigt som jag utbildade mig till b...
16/09/2026

Aldrig en räv bakom örat… 🦊

För ett tag sedan jobbade jag extra på beroendeenheten samtidigt som jag utbildade mig till beroendeterapeut. En dag stod två nästan identiska, riktigt fina BMW utanför. Samma modell, olika motorer – och båda i den där matta grå färgen som blivit så populär.

Jag tittade på dem tillsammans med några kollegor och konstaterade torrt:

”Det är ändå synd när man köper så dyra bilar och inte har råd att välja en färg till dem.”

En kollega började skratta.

”Det där är det elakaste jag har hört dig säga under hela tiden vi har jobbat ihop.”

Jag skrattade också. Men efteråt blev jag faktiskt lite glad över kommentaren.

Jag lärde mig tidigt en enkel princip:
Människor som pratar illa om andra i din närvaro pratar sannolikt också illa om dig i din frånvaro.

Därför har jag försökt leva tvärtom.

Inte så att jag aldrig dömer någon. Det gör vi alla. Hjärnan sorterar, värderar och drar slutsatser blixtsnabbt.

Men en tanke är inte samma sak som en sanning.

Bara för att min hjärna dömer någon behöver jag inte följa med. Jag behöver inte säga det, förstärka det eller låta det bli en del av vem jag är.

Det här har meditationen hjälpt mig mycket med. Att upptäcka tanken, revidera den och låta den passera istället för att låta den styra vad jag tänker, känner eller gör.

Att skapa ett litet mellanrum mellan det som dyker upp i huvudet och hur jag väljer att agera.

Det är ett litet mellanrum.
Men ibland ryms väldigt mycket mänsklighet just där.

Och det går att träna upp.

Tänk om vi alla blev lite bättre på det.

Lite mindre skitsnack.
Lite mindre ”vi och dom”.
Lite mer förståelse.
Lite mer vänlighet.

Världen skulle knappast bli sämre av det.

Och BMW:n?

Den matta grå färgen är faktiskt ganska praktisk. Man ser ju knappt smutsen. 😉

Aldrig en räv bakom örat... 🦊För ett tag sedan jobbade jag extra på beroendeenheten samtidigt som jag utbildade mig till...
16/09/2026

Aldrig en räv bakom örat... 🦊

För ett tag sedan jobbade jag extra på beroendeenheten samtidigt som jag utbildade mig till beroendeterapeut. Jag hade varit där i nästan ett år när jag en dag fick syn på två bilar utanför.

Två nästan identiska, riktigt fina BMW. Någon form av sedan, samma modell, olika motorer – och båda i den där matta grå färgen som verkar ha blivit populär.

Jag stod och tittade på dem tillsammans med några kollegor och konstaterade lite torrt:

”Det är ändå synd när man köper så dyra bilar och inte har råd att välja en färg till dem.”

En av mina kollegor började skratta.

”Det där är det elakaste jag har hört dig säga under hela tiden vi har jobbat ihop.”

Och då började jag också skratta.

Men efteråt tänkte jag faktiskt på det där.

För någonstans blev kommentaren från min kollega något jag blev glad över.

Jag lärde mig ganska tidigt i livet en enkel princip:

Människor som pratar illa om andra i din närvaro kommer sannolikt också att prata illa om dig i din frånvaro.

Därför har jag försökt leva tvärtom.

Inte så att jag aldrig dömer någon. Det gör jag självklart. Det gör vi alla. Hjärnan är fantastisk på att snabbt sortera, värdera, jämföra och dra slutsatser. Ibland innan vi ens själva har hunnit förstå vad som händer.

Men en tanke är inte samma sak som en sanning!

Och bara för att min hjärna dömer någon betyder det inte att jag behöver följa med.

Jag behöver inte säga det.

Jag behöver inte förstärka det.

Jag behöver inte göra det till en del av vem jag är.

Det här är också någonting jag med åren har blivit ganska bra på. När den dömande tanken dyker upp märker jag den ofta ganska snabbt, reviderar den och låter den passera istället för att låta den styra vad jag tänker, känner eller gör.

Och där har meditationen betytt oerhört mycket för mig.

Den har blivit ett av mina viktigaste verktyg under senare år. Att kunna observera en tanke utan att automatiskt tro på den. Att skapa ett litet mellanrum mellan det som dyker upp i huvudet och hur jag väljer att agera.

Det är ett litet mellanrum.

Men ibland ryms väldigt mycket mänsklighet just där.

Och det fina är att det går att träna upp.

Att lägga märke till den dömande tanken, låta den passera och istället försöka möta människan framför oss med lite mer nyfikenhet, värme och ödmjukhet.

Jag är långt ifrån perfekt. Men just det här har blivit viktigt för mig, och något jag försöker leva efter varje dag.

Och om min kollegas kommentar stämmer och den där BMW-kommentaren var bland det elakaste jag lyckades åstadkomma på nästan ett år, då känner jag mig faktiskt ganska tacksam.

För tänk om vi alla blev lite bättre på att inte automatiskt föra våra dömande tankar vidare.

Lite mindre skitsnack.

Lite mindre ”vi och dom”.

Lite mer förståelse.

Lite mer vänlighet.

Världen skulle knappast bli sämre av det.

Och BMW:n?

Den matta grå färgen är faktiskt ganska praktisk. Man ser ju knappt smutsen. 😉

Tid för reflektion.Man vet väldigt lite om vad som väntar runt nästa hörn.När jag tittar tillbaka på det senaste ett och...
15/09/2026

Tid för reflektion.
Man vet väldigt lite om vad som väntar runt nästa hörn.
När jag tittar tillbaka på det senaste ett och ett halvt året inser jag att det har varit den tuffaste perioden i mitt liv sedan Lisen gick bort.

Heltidsstudier. Många timmar på Beroendeenheten. Småbarnsliv och långa perioder med väldigt lite sömn. Oro för människor som står mig nära.
Och mitt i allt detta kom ett besked jag själv inte hade räknat med: prostatacancer.

Livet förändras ibland väldigt snabbt.
Den här tiden har lärt mig hur lite vi faktiskt kan kontrollera. Vi kan planera, sätta mål och skapa struktur, men vi vet aldrig riktigt vad som väntar.

Däremot kan vi påverka vad vi gör med det som händer.
Ibland handlar det helt enkelt om att sätta en fot framför den andra. Fortsätta göra det man tror på och försöka röra sig i rätt riktning.

Mitt i allt detta har jag också hittat något som betyder väldigt mycket för mig.
Jag får idag arbeta med människor som själva befinner sig mitt i förändring. Människor som vill lämna alkohol, droger eller andra destruktiva beteenden bakom sig och återfå kontrollen över sina liv.

Att få vara med på den resan är ett privilegium.
Jag bidrar med min utbildning, erfarenhet och de verktyg jag samlat på mig genom åren. Men jag har också insett att det går åt båda håll.

När jag ser en människa börja förändras, återfå tron på sig själv och upptäcka att det som verkade omöjligt faktiskt kan vara möjligt, ger det också mig energi, perspektiv och hopp.

Jag har hunnit göra mycket under mitt arbetsliv. Jag har varit chef, arbetat inom bank och finans, försäljning och utbildning, drivit företag och varit med och byggt upp verksamheter.
Jag har lärt mig oerhört mycket på vägen.

Men utan tvekan är det jag gör idag det viktigaste arbete jag någonsin haft.
För första gången känner jag att jag bygger något som är viktigt på riktigt för mig.

Kanske för att jag själv vet hur det är när livet inte blev som man hade tänkt sig. Och kanske för att jag vet att förändring sällan sker genom ett enda stort beslut.
Oftare sker den genom många små.
En dag.
Ett beslut.
Ett samtal.
Ett nytt beteende.

En fot framför den andra.
Vi vet inte vad som väntar runt nästa hörn.
Men vi kan fortsätta röra oss i den riktning vi tror på.
Och att få gå en liten del av den vägen tillsammans med andra människor känner jag en väldigt stor tacksamhet inför.

Människan först. Resultatet kommer av det.

Två veckor utan glass och godis 💜Det kanske låter som en ganska liten sak. För mig är det faktiskt stort.När jag blev ny...
11/09/2026

Två veckor utan glass och godis 💜

Det kanske låter som en ganska liten sak. För mig är det faktiskt stort.

När jag blev nykter åt jag under de första nio–tio månaderna enorma mängder sötsaker. Två stora 400-grams Toblerone i veckan och minst ett–två kilo vingummi var inte ovanligt, snarare min vardag.

Och jag ångrar faktiskt inte det.

Jag hade en betydligt viktigare uppgift framför mig då: att förbli nykter, börja leva mer hälsosamt och för första gången på riktigt ta hand om mig själv – mentalt, känslomässigt och fysiskt.

Det är också något jag har lärt mig om beroende och beteendeförändring. Man behöver inte förändra allt samtidigt. Ibland är det mycket bättre att välja en sak i taget och göra den till hundra procent. Faktum är att evidens styrker detta, många av oss vet om det men ändå krånglar vi till det och försvårar för oss.

Sedan dess har sötsakerna hängt kvar. Jag är fortfarande en riktig gottegris och under de senaste 4 åren har det blivit glass s*x–sju dagar i veckan. Jag har länge tänkt att jag ska förändra det, men det har helt enkelt inte varit rätt sak att prioritera.

Nu känns det annorlunda.

Och ju mer jag läser om kost, stress, psykiskt mående och fysisk hälsa, desto mer övertygad blir jag om att mängden socker och ultraprocessad mat vi får i oss förtjänar betydligt större uppmärksamhet än den ofta får.

Jag vill vara tydlig: jag tror inte på förenklingen att ”socker ger cancer” eller att man kan ”svälta ut cancer genom att ta bort allt socker”. Så enkelt fungerar inte kroppen.

Men forskningen blir alltmer intressant. Högt intag av tillsatt socker, sockersötade drycker och ultraprocessad mat är kopplat till metabol ohälsa, övervikt och inflammation – och det finns också växande forskning som visar samband med både psykiskt mående och vissa cancersjukdomar.

Och kronisk stress är ytterligare en pusselbit som vi fortfarande lär oss allt mer om. Stress är farligt, men positiv stress då, njae, balans, det handlar om balansen.

Jag tror personligen att vi kommer att förstå betydligt mer om samspelet mellan kost, stress, metabolism, inflammation och sjukdom under de kommande åren.

För min egen del behöver jag egentligen inte vänta på alla svar.

Jag märker redan skillnad.

Jag känner mig fräschare. Jämnare. Det börjar kännas riktigt bra i kroppen. Och framför allt har jag fått det där lilla flowet där förändringen inte längre känns som ett straff eller ett förbud.

Jag vill göra den.

Så idag firar jag två veckor utan glass och godis.

Det blev en tur med cabben i det fina vädret, sedan hämtade jag Stella på förskoleklass – och ikväll firar jag nog stort med en riktigt god frukt. 😄🍎🫐

En liten seger för många.

En ganska stor seger för en gammal gottegris.

Trevlig helg på er 💜

Adress

Karlskrona

Aviseringar

Bli först med att veta: vi skickar ett mejl när Ardin Beroendeterapeut publicerar nyheter och kampanjer. Din e-postadress används inte till något annat, och du kan avsluta prenumerationen när som helst.

Kontakta Affären

Skicka ett meddelande till Ardin Beroendeterapeut:

Genvägar

Dela