Framväxtbolaget- Ola Granholm

Framväxtbolaget- Ola Granholm Vi hjälper kommuner och företag att bli starkare genom utveckling av attraktivitet, omvärldsanalys, "lån" av goda exempel och utvecklat samarbete.

13/12/2021

Byggsektorn i Dalarna kraftsamlar kring kompetensförsörjning

Aktörerna i byggsektorn i Dalarna enades i fredags om den historiska aktiviteten att under 2022 bilda ett kompetensråd för byggbranschen i länet!

I fredags samlades ett stort antal representanter från företag, fackliga organisationer och utbildningar i byggbranschen för att prata ihop sig om hur branschen ska klara sin kompetensförsörjning på sikt. Det är högt tryck i branschen och många företag har svårt att hitta de medarbetare de behöver för att kunna planera, projektera och producera det som efterfrågas. På plats fanns företagare/företagsledare från olika delbranscher, Byggföretagen, fackliga representanter, Galaxen, konsultföretag, Arbetsförmedlingen, Region Dalarna, Byggutbildning Star, Dala Wux, byggymnasier, m fl. Efter presentation av förstudien ”Byggsektorns regionala samverkansmiljö” så enades församlingen om att bilda ett kompetensråd med uppstart under våren 2022. I rådet ska branschföretag, utbildare och andra viktiga samarbetsaktörer enas om en gemensam bild och hur vi tillsammans kan försörja branschen med kompetens på ett så bra sätt som möjligt och dessutom utveckla jämställdhet och integration/mångfald i byggsektorn.

Församlingen var helt överens både om bilden av nuläget och att vi tillsammans ska bilda ett kompetensråd (med Byggbranschens kompetensråd i Göteborg som förebild). Inbjudan skickas ut i början av 2022. Nu ser vi fram emot att med enade krafter börja jobba tillsammans för en bättre kompetensförsörjning i byggbranschen i Dalarna!!

01/08/2021

Självförsörjning ska vara huvudprincipen i den svenska integrationspolitiken

Plöjer lite rapporter på semestern. En som jag har velat läsa länge, men inte hunnit med förrän nu är Entreprenörskapsforums slutrapport för "Vägar till självförsörjning" inom deras (fristående) projekt "Integration Sverige". Mycket intressant läsning för alla som vill utveckla integration och arbetsmarknad.

Vägar till självförsörjning är en rapport från Entreprenörskapsforum vid Örebro universitet som handlar om hur man förbättrar den bristande integrationen. Hur undviker man att sysselsättningsgapet ökar mellan inrikes och utrikes födda i Sverige (ett av de största i Europa)? Gapet innebär stora samhällsekonomiska kostnader, bland annat med betydande inverkan på kostnaderna för pensionssystemet. För att lyckas med den ekonomiska integrationen är det nödvändigt med genomgripande reformer inom flera politikområden. Åtta av tio svenskar dömer ut den hittillsvarande integrationspolitiken. De är tveksamma till att politiken kan förbättras och det s k samhällskontraktet mellan staten och dess invånare riskerar att skadas...

Jag tror att rapportförfattarna är helt rätt ute med sina förslag till åtgärder för ökad självförsörjning med krav, tydlighet och stöttning. Vi får hoppas att politiker av alla kulörer kan ta till sig fakta, forskning och slutsatser i rapporten och få ett tydligare fokus i hela systemet för integration och arbetsmarknadspolitik!

Citat från rapporten:
"Att fortsätta med dagens politik leder inte till förbättringar. Tvärtom riskerar den förda politiken snarare leda till en inhuman situation för många utrikes födda med stor risk för livslångt bidragsberoende och permanent utanförskap i det svenska samhället.

Problemen är inte nya. De har varit kända sedan länge. Det har inte heller saknats förslag och lösningar. Det finns många välmotiverade initiativ och policy-förslag.

Men integrationsproblemen beror även på mindre politiskt välgenomtänkta beslut i det förgångna. Ideologi och fromma förhoppningar snarare än pragmatisk analys av vad som motiverar och driver människor har styrt integrationspolitiken.

Politiken har också underskattat värdet av att med rättigheter följer skyldigheter för att utanförskap ska brytas. Politiken tycks dessutom vara bättre på att lösa snabbt uppkomna kriser med nya kortsiktiga aktiviteter än att tackla problem som utvecklas långsamt, men som likväl har stora framtida samhällsekonomiska effekter.

Det är dags att uppmärksamma de centrala och underliggande institutionella och strukturella problemen i den svenska integrationspolitiken. Självförsörjning ska vara huvudprincipen. Som vägledning för en effektivare integrationspolitik behöver Sverige införa ett självförsörjningsmål som del av den ekonomiska politiken."

De tre mest prioriterade reformerna rapportförfattarna ser som avgörande för att öka självförsörjningsgraden är:
- Tydlig självförsörjningslinje: Koppla bidragsnivåer med tydliga krav på resultat i skola och etableringsinsatser med självförsörjning som tydlig målsättning.
- Lättare att anställa: Sänkta kostnader för att anställa individer med låga kunskaper och färdigheter samt ett respektfullt avstånd mellan lön och bidrag.
- Lätt att göra rätt som soloföretagare: En ny soloföretagsform med schablonbeskattning och enkla regelverk enligt internationell förebild.

Jag har längre trott på att ökad självförsörjning är nyckeln till minskat utanförskap och större delaktighet. Att kunna försörja sig själv (och sina anhöriga) ger ökad självrespekt, minskad risk för psykisk ohälsa och en känsla av att vara delaktig i att bygga och utveckla samhället. Det är också vägen till en naturlig integration där migranter träffar infödda svenskar på jobbet och där båda parter då kan ta del av varandras vardagsliv och tankar. Ökad självförsörjning ger också större skatteintäkter, lägre kommunala/statliga utgifter och större tillgång till goda förebilder för barn och unga som annars riskerar att hamna i mindre lyckade sammanhang.

I och för sig kan ju vägen till självförsörjning också, precis som idag, gå via asylprövning, SFI, matchningsinsatser, mm. Det fungerar ju för en del individer...? Gör vi inte redan allt vi kan inom det system vi har? Njae, det funkar ju bevisligen inte nog bra och då måste vi förändra något. Det visar rapporten tydligt. Det finns väl i så fall inget skäl till att inte använda sådana insatser som har visat sig fungera i andra kommuner/andra länder? Goda exempel finns på ganska nära håll; Se till exempel https://www.boras.se/nyheter/nyheter/borasstadlarandrakommunerminskaforsorjningsstodet.5.444055a11613832664bf0fe2.html.

Den nya flykting- och anhöriginvandringen utmanar stora delar av det svenska välfärdsbygget där många förblir i ekonomiskt utanförskap även efter många år i Sverige. Åtta av tio svenskar dömer dessutom ut den hitintills genomförda integrationspolitiken i en undersökning Entreprenörskapsforum lät göra under 2019.4 Politikerna hålls ansvariga och anses inte ha några lösningar på det ökande utanförskapet. Svenska befolkningen identifierar således ett betydande problem men tror inte att det politiska etablissemanget kan lösa det. För oss indikerar detta att utanförskapet uppfattas som ett stort samhällsproblem där den största utmaningen ligger framför oss, med risk för stora och stigande samhälleliga kostnader samt svikna förhoppningar hos både inrikes och utrikes födda, en utveckling som under-minerar samhällskontraktet.

”Centrum mot periferi? Om missnöje och framtidstro i Sveriges olika landsdelar”- är en ny rapport från Centrum för kommu...
23/07/2021

”Centrum mot periferi? Om missnöje och framtidstro i Sveriges olika landsdelar”- är en ny rapport från Centrum för kommunstrategisk forskning på Linköpings universitet, http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1566324/FULLTEXT01.pdf. Där undersöker forskarna med hjälp av statistik och fallstudier hur relationen mellan centrum och periferi ser ut. Följer Sverige trenden av ökad polarisering mellan stad och land eller ser det annorlunda ut här? De har tittat på både den nationella nivån, hur urbaniseringen har påverkat Sverige och dess kommuner men också hur urbaniseringen har sett ut INOM kommuner.

Det mest intressanta i rapporten är att den visar på förvånansvärt små skillnader och liten polarisering mellan centrum och periferi- mellan stad och landsbygd. I medias rapportering får man en känsla av ett ökande missnöje på landsbygden. Vi har haft ett bensinuppror, bredband har fortfarande inte nått till många avlägsna bygder, populistiska partier har vunnit mark på landsbygden och vi har haft en livlig debatt om skolnedläggningar och andra politiska beslut om neddragningar i mindre tätorter. Trots det visar rapporten att förtroendet för våra offentliga institutioner är fortsatt högt och att tilliten (för ex vis Polis, skola och sjukvård) finns kvar på landsbygden. Rapportens författare hade nog väntat sig att hitta tydliga tecken på en spricka mellan kommuninvånare i centralorterna och de som bor på landsbygden... Men missnöjet verkar inte ha ökat på landsbygden jämfört med centralorterna/större städer.

Däremot är landsbygdskommunernas invånare utanför centralorten uttalat mer kritiska till lokala politikers och tjänstemäns benägenhet att lyssna, arbeta för kommunens bästa och till möjligheten att påverka beslut.

Fallstudien var nog mest intressant. Där hade forskarna studerat Motala kommun och intervjuat invånare i tre mindre tätorter med olika förutsättningar. Under en period försämrades samarbetsklimatet mellan kommunen och byaråden i kommundelarna, men på senare tid har kommunen etablerat en ambitiös dialog med kommundelarna på såväl politisk- som tjänstepersonsnivå och det har varit mycket uppskattat av byarepresentanterna. Klokt manövrerat av kommunen. Kostnaden för det här är sannolikt marginell och nyttan är tydlig. I praktiken förändrar det kanske inte så mycket, men delaktigheten och tilliten ökar kraftigt.

Om man zoomar ut lite så kan man konstatera att även om Sveriges befolkning av SCB förutspås öka till 11 miljoner invånare fram till 2030 så bedömer man att de "icke-storstadsnära" landsbygdskommunernas invånarantal ska minska med 5 procent. Detta beror i huvudsak inte på utflyttning från landsbygden, utan på att landsbygdens invånare är äldre och har ett födelseunderskott. Om den prognosen slår in så kan det bli så att servicen på landsbygden kommer att fortsätta försämras något de närmaste tio åren. Landsbygdskommunernas politiker står inför fortsatt svåra beslut och att då, som Motala kommun, investera i dialog och höjd tillit är en klok åtgärd.

Jag tänker flera saker här:
- Dialog är alltid bra. Dialog bidrar till att maktens/kommunens kunskapsövertag minskar. Byarepresentanter/landsbygdsbor ökar sin kunskap och får ett bättre helhetsperspektiv, men även kommunens makthavare får ju en ökad kunskap om förutsättningarna för ett sjysst liv och utveckling ser ut i kommunens mer perifera delar. Ömsesidig förståelse och respekt brukar leda till bättre beslut.

- Vi (jag) har ett eget ansvar. Om man bor i en del av landet/kommunen där befolkningen minskar så kan man förvänta sig en successivt minskande service och då får man delvis kompensera med egna insatser och sänka sina förväntningar. Det måste man acceptera (MEN, det får inte bli en ursäkt för kommunen att göra oproportionerligt stora neddragningar i glesare delar av kommunen. Eller som staten gjorde 2000-2020 när man ledde nedläggningen av den offentliga servicen på landsbygden genom att lägga ner servicekontor i mindre orter på löpande band.) Har man en bra dialog så har man också betydligt större möjligheter att hitta lösningar där kommun och mindre tätorter kan hitta samverkanslösningar som lindrar konsekvenserna av ett negativt beslut.

- Vad händer nu? Innebär pandemin ett trendbrott som kan göra att landsbygden blir mer attraktiv och att landsbygdskommunerna åter kan öka sin inflyttning av yngre människor? Här går åsikterna isär. Rapportförfattarna är lätt skeptiska och skriver så här; "I debatten förekommer i en stigande takt landsbygdsoptimistiska
texter som framhåller att storstadsbornas längtan efter ett annat liv, t ex på landsbygden, har ökat: att man ledsnat på att köa till bostäder, till förskoleplatser och att sitta i ändlösa köer på väg till jobbet... Följaktligen menar vissa trendspanare sig se tecken på att flyttlassen vänder från stad till landsbygd... en del
mäklare hävdar att potentiella köpare vill röra sig bort från urbana miljöer till landsbygd för att arbeta på distans... Inte minst har sådan argumentation blivit vanligare mot bakgrund av att många har distansarbetat under coronapandemin: när man inte behöver vara på arbetsplatsen varje dag, eller till och med inte alls, öppnas nya möjligheter att välja var man bor. Man kan sluta upp bakom denna optimism eller vara skeptisk mot den. Men alldeles oavsett vilken analys man gör kvarstår en kritisk fråga: även om arbetsgivare i pandemins kölvatten får större acceptans för distanslösningar, finns verkligen förutsättningar att bo och arbeta på den svenska landsbygden? De flesta som flyttar gör det i förhållandevis unga år. Om ett ungt par ska flytta ut till en mindre tätort eller ren landsbygd är det viktigt att det finns
möjlighet för dem båda att hitta sysselsättning, lokalt eller på distans. Och för att distansarbete ska fungera krävs tillgång till internet med hög hastighet. Dessutom är tillgången till samhällsservice säkerligen en del i deras flyttbeslut, inte minst tillgången till en grundskola av god kvalitet och inom ett rimligt avstånd. Med tanke på de långa avstånden till samhällsservice i många landsbygdskommuner, liksom att regeringen missade 2020 års bredbandsmål – med konsekvensen att en stor del av landsbygden fortsatt saknar uppkoppling med hög hastighet – är det långt ifrån säkert att vi står inför en ny grön våg." Slut citat…

Men det de då faktiskt samtidigt säger (indirekt) är att landsbygdskommuner som kan erbjuda förutsättningar för sysselsättning, internet med hög hastighet, sjysst grundskola och god närhet till övrig samhällsservice HAR förutsättningar att vända sin negativa befolkningstrend, Men med det sagt så är det upp till kommunerna (och dess invånare) att skapa de här förutsättningarna, ta fram attraktivt boende/tomter och förmedla/kommunicera till potentiella inflyttare att de finns.

Vi har några spännande år framför oss!

Gröna vågen modell 2020- nya möjligheter för landsbygdskommunerna?(Varning för långt inlägg, av vad hjärtat är fullt, o ...
31/01/2021

Gröna vågen modell 2020- nya möjligheter för landsbygdskommunerna?

(Varning för långt inlägg, av vad hjärtat är fullt, o s v… ;-) )

Pandemin har fungerat lite som en katalysator för flera nationella och globala trender. De fanns där redan före covid-19, men pandemin har accelererat dem…

Vi pratar om outdoor, digitalisering, ”härarbete”, må bra, ta vara på tiden, minskad shopping, odling, naturintresse och klimatsmart.

Den förra gröna vågen var på 1970-talet och kom i spåren av 68-rörelsen och demonstrationerna. En reaktion på utvecklingen av folkhemmet, miljonprogrammet, den tekniska utvecklingen och den sociala ingenjörskonsten. Akademiker från storstäderna revolterade och ett antal av dem flyttade ut på landet för att leva ett enklare liv…. Tyvärr visade sig det enkla livet vara ganska komplicerat och inom några år så hade den gröna vågen ebbat ut och sakta skvalpat tillbaka igen. Efter det fortsatte i och för sig många landsbygdskommuner att växa några år till, dopade av snabbt växande statliga skatteintäkter. Man hade råd med det mesta, det byggdes ishallar, simhallar och ridhus och till och med avlägsna små gatstumpar fick belysning betalad med kommunala medel. Men sen gick man in i en tyngre period med urbanisering och industrinedläggningar. Landsbygdskommunerna började tappa befolkning. Köpcentrum växte fram på andra ställen, butiker och mackar lades ner. Konsumtionen firade allt större segrar, men det var inte landsbygdskommunerna som var vinnare i den utvecklingen. Många små kommuner fick problem med finansieringen och underhållet av byggnader och centrum fick stå tillbaka för att klara kärnverksamheten. Landsbygdens förfall blev synligt. Kostymen blev för stor och allt mer sliten och sjabbig. Definitionen av framgång bestod inte längre i att bo i en mindre ort.

Sen 70-talets gröna våg har ett antal trendanalytiker och framtidsforskare vid ett antal tillfällen pratat om en utveckling där man arbetar utanför kontoret i stan; hemma, i fritidshuset, på semesterorten; ”Work where you want.” Men tiden har aldrig varit riktigt mogen för det. Försöken har fallit på bristande uppkoppling och en arbetskultur som inte har medgett att man tillbringar en större del av sin arbetstid utanför kontoret. Enstaka personer har tagit steget och vissa arbetsgivare har gått med på det när alternativet har varit att de annars skulle förlora en värdefull medarbetare.

Under perioden 2005-2015 framställdes landsbygden i riksmedia ofta som en efterbliven del av världen med brist på meningsfulla jobb. En plats som lämnades av de unga med ambitioner vilja att utvecklas (resten, de som inte flyttade, ”blev kvar”). Landsbygden var en del av landet som det var synd om och som behövde hjälp i form av statligt stöd. Och en del statligt stöd kom också i form av olika typer av landsbygdspaket med fokus på tillfälliga utvecklingsinsatser. Men i andra änden så lämnade de statliga myndigheterna landsbygden i rask takt, med motivet att folk lika gärna kunde hitta dem via Internet och att de bara kunde hitta den kompetens de sökte i universitetsorterna. På så sätt blev staten den aktör som i praktiken har varit mest drivande i att avlöva landsbygden. Hur mycket svårare blev inte jobbmatchningen med den här utvecklingen? Samtidigt frodades företagsamheten och den privata sysselsättningen ökade i många av de mindre kommunerna. Bristen på kompetens var plötsligt större på landsbygden än i större orter.

Men sen har något börjat hända. De senaste åren har man kunnat ana en svag trend igen mot utflyttning till landsbygden. Det har blivit vanligare med reportage om byar och bygder som lever upp, om kompetenta och driftiga människor som väljer att flytta till landet. Kommuner skapar projekt där man lokaliserar tomma hus och förmedlar de till utflyttande storstadsbor. Under 2020 kom statistik om att landsbygdens befolkning ökar igen för första gången på länge (i och för sig mest drivet av befolkningsökning i storstadsnära landsbygd, men ändå…) Vi pratar hållbarhet och vill minska vårt klimatavtryck. Obegränsad shopping och jorden-runt-resor är inte längre statusmarkörer. Bilden av landsbygden har förändrats i positiv riktning. Statliga jobb har börjat utlokaliseras igen. I regeringskretsar kanske upplevelsen är att de utlokaliseras till landsbygden. I praktiken är det i större residensstäder och högskoleorter de har hamnat... Men den inneboende symboliken och signalen blir ändå att det är OK att flytta åt andra hållet, att man tror på att det går att hitta kompetens i mindre städer.

Sen kom pandemin… I ett slag har det av arbetsgivarna oönskade distanshemarbetet blivit både önskat och nödvändigt… och accepterat. Arbetsgivare har upptäckt att det fungerar ändå, det produceras i ungefär samma takt som förut. Och det möts digitalt som aldrig förr. Det livestreamas, teamas och zoomas i en ökande takt. Det funkar inte perfekt, det laggar, det kopplas ner och blir blurrigt. Barnen pockar på uppmärksamhet och glatt obekymrade halvklädda familjemedlemmar skymtar förbi i bakgrunden. Men det funkar ändå nog bra för att det ska vara acceptabelt.

Visst, allt är inte frid och fröjd. Forskning visar att vi faktiskt är mer effektiva på en arbetsplats tillsammans med andra än när vi jobbar ensamma hemma. Ergonomi och arbetsmiljö har tagit några steg bakåt. Hemmen har kompletterats med provisoriska arbetsplatser i sovrum och vid köksbord och vi har inte sett än vilka effekter det massiva hemarbetet får för vår psykiska hälsa. Men ändå har ett antal barriärer brutits. Det har blivit både möjligt och OK att distansarbeta och att mötas digitalt istället för att vi måste åka bil eller tåg i några timmar fram och tillbaka till mötet. Resandet minskar. Trafikolyckorna minskar. Utsläppen minskar. Stressen minskar (nåja, i alla fall den som är kopplad till pendlingsresan) och ”hemmatiden” ökar. Och effektiviteten ökar förstås också, eftersom restid kan omvandlas till arbetstid. Det som framtidsforskare har pratat om så länge är plötsligt möjligt. Och en pandemi blev katalysatorn.

OK, så då har vi en ny situation med en begynnande positiv landsbygdstrend, digitalt arbetssätt/mötesteknik och en acceptans från många arbetsgivare för ”därarbete”, eller ”härarbete”. Vad kan det innebära då? Ja, det finns ju ett antal uppenbara fördelar. Till exempel de som jag räknade upp nyss; Minskat resande, färre trafikolyckor, minskade utsläpp och större andel effektivt arbete. För den som flyttar till landsbygden finns stora fördelar; Lägre huspriser- den som säljer-/flyttar från ett ägt boende i storstad till landsbygd kan i ett slag bli ägare till ett större hus med större tomt och miljonär på köpet. Man kan odla- en trend som också boostats av pandemin är hemodlandet, handelsträdgårdarna har rekordförsäljning. Ett lugnare tempo- chans att andas, vistas i natur och byta stressen i rulltrappan mot lugnare förflyttningar. Samhällets resurser utnyttjas på ett bättre sätt genom att överhettningen kan minska i universitetsorter och storstäder. Landsbygdskommunerna har redan all infrastruktur på plats och det krävs inte stora och dyra investeringar. Barnen kan vara mer utomhus och få en mer naturnära uppväxt. Levnadskostnaderna sjunker- inte bara boendet utan många andra saker är också billigare på landet och själva livssättet innebär lägre kostnader. Oftast får man kortare/lugnare pendling till jobbet och mer tid över för intressen/familj. Det går snabbare att handla och göra ärenden.

Men hur enkelt är det att byta ett liv i stan eller förorten mot ett stilla landsbygdsliv? Ja, för vissa är det säkert helt lugnt, oproblematiskt och alldeles underbart. Men för andra kan det vara tuffare. Det kan bli för lugnt? Det kan vara rätt tomt i landsbygdskommunens centrum när matbutikerna har stängt. Det kan vara svårt att få tag på en latte machiato eller färskpressad juice när man blir sugen på det, utbudet av shopping är begränsat och många vänner finns kvar i stan. Utbudet av kommersiella aktiviteter är mindre och likaså kulturutbudet. Den sociala kontrollen är däremot större. På gott och ont så har folk mer koll på varandra. Fika- och lunchpratet på jobbet handlar om andra saker än det man var van vid. Det kan upplevas svårt att komma in den sociala gemenskapen, svårt att hitta ”nycklarna” till den. Livet fylls inte med automatik med aktiviteter och ”ställtid”, utan man måste själv aktivt fylla det med saker som ger mening. Och det är kanske inte alltid så lätt. Livet på landet passar inte alla och omställningen kan vara tuff för en del…

För 15 år sen när jag var chef för näringslivs- och utvecklingskontoret i Orsa kommun så gjorde jag en intervjustudie då jag intervjuade tio personer/familjer som hade flyttat från större städer till Orsa. Vissa hade rötter här medan andra var helt nya. Det många av dem hade gemensamt var att de trodde att de flyttade till en ort som var ”på G”, där det hände en massa saker och där de kunde få ett bra och meningsfullt liv. När jag följde upp det efter några år så visade det sig att en del av dem hade flyttat tillbaka igen. Den bild de hade fått av en ort som var på G med massor av aktiva och nyfikna människor visade sig inte riktigt stämma. Eller ja, det gjorde den kanske delvis, men de mötte också många andra saker/situationer/attityder som de inte tyckte var lika spännande. (Det outtalade) löftet hade brutits, Och utbudet av jobb (eller uppdrag för de som var företagare) var begränsat. Om de hade gjort flytten idag så hade upplevelsen kanske blivit delvis annorlunda. Dels på grund av att orten har förändrats, att den lite mer lever upp till ”What you see is what you get”, men också för att det har blivit enklare och accepterat att jobba- och göra uppdrag på distans, bra uppkoppling, mm. Flera samhällsfunktioner har också utvecklats (t ex skolan) och entreprenörer har startat nya verksamheter som sätter guldkant på vardagslivet (caféer, restauranger, saluhallar, gym, personliga tjänster, mm). Shoppingen har fått mindre betydelse medan hållbarhetens stjärna har stigit. Och till slt också för att det har blivit helt rätt att leva mitt i naturen, det har blivit lättare att stå för, gentemot andra och sig själv, att man tar steget, byter liv och flyttar till en mindre ort.

Så vi har en begynnande trend av utflyttning till landsbygden och bättre förutsättningar än förut för att flytten också ska leva upp till de förväntningar man hade. Men hur ska kommunerna göra för att stärka trenden och göra den möjlig? Som alltid så har vi ett ”tidsfönster”, en period av okänd längd där vi har möjlighet att göra något. Vi vet inte hur länge den varar, men det är nu som kommunerna ska agera. Så vad behövs?

Vi brukar prata om att kommunen och andra ”kontrollerande myndigheter” ska göra det lätt för företagare att göra rätt. Man kan ju ha samma grundidé här. Hur gör man det lätt för en inflyttare att hamna och hitta rätt? Man skulle kunna skriva mycket om det, men det här inlägget är redan nog långt så jag kan sammanfatta det lite snabbt; Ett bra mottagande/introduktion/tips om service och ”guldkorn”, jobb/matchning/guidning till företagande, distansarbetsplatser/coworking-spaces, bra uppkoppling, aktivitets- och serviceguide, bra skolor (gärna friluftsinriktade), attraktiva tomter, lediga lägenheter och tomma hus, kontakt med fritidshusägare och möjligheter att distansjobba på semestern. Och slutligen; ”Sälj”, alltså att man beskriver varför man ska bo i den här kommunen. Och då pratar jag inte om flashiga copy-texter utan om ärliga beskrivningar där t ex ortsbor och inflyttare själva får berätta om hur de har upplevt sin första tid.

Nu kanske du tänker ”Ja, men det här blir ju dyrt. Om man ska producera sajter, avdela personal, utveckla tomter, lägenheter och skolor, mm. Och ja visst, det kostar pengar. Den som tror att man blir en vinnare utan att göra en ansträngning räcker upp en hand! Vad var det Einstein sa? ”Att göra samma saker om och om igen och förvänta sig ett annat resultat, det är höjden av galenskap.” Nja, kanske inte exakt så men ungefär… Men vi kan leka lite med siffror; Om man tänker sig att en kommun under en tioårsperiod lägger 1 Mkr extra under 2 år och därefter 200 Tkr per år framåt på att få till de här sakerna och det leder till att man får en extra inflyttning på 10 personer- varav två barnfamiljer med barn på 2 och 7 år och ett äldre par- per år, vad händer då kommunalekonomiskt? Ja, då får man genom utjämningssystemet ca 670 Tkr kr extra intäkter varje år (beräknat på Vansbros förutsättningar). Efter tio år har man då lagt ut 3,6 Mkr och fått in 6,7 Mkr och framåt blir den kalkylen än bättre. Men kalkylen förutsätter förstås att det tillförs bostäder för permanentboende, eller att fritidsboende omvandlas till permanentboende... Den ”billigaste” varianten är ju att fritidshusägare flyttar till sina fritidshus. Då finns ju redan byggnaderna på plats… Som exempel har Orsa ca 2000 fritidshus. Många av dem håller minst samma standard som ett genomsnittligt permanentbostadshus…

Hittills har jag skrivit mest om landsbygdskommuner, men det här är (minst) lika mycket en chans och möjlighet för landsbygd i närheten av större orter… Avståndet till universitetsorter och större städer spelar roll. "Rännilarna" ut från storstadsområdena kanske avtar i relation till avståndet... (även om betydelsen av avståndet har minskat något nu). Men i små kommuner spelar även rännilar roll! Kommunernas service- och landsbygdsprogram kanske kan ta plockas fram ur arkivet och få en betydelse på riktigt?

OK, en ny grön våg då. Eller...?; Önsketänkande eller realistisk framtid? Jag vill ju gärna tro på den och här har jag plockat fram argumenten för den. Men även om jag är partisk och vill att alla andra ska få möjlighet att leva det liv som jag lever med min familj, så tror jag faktiskt att det finns bättre möjligheter än på länge. Och att de kommuner som har en strategi för att möta den här efterfrågan och göra det lätt för in- och hemflyttare kommer att dra mest nytta av den trenden. Om några år så vet vi. 😉

ps. Bilden kommer från introt för en legendarisk svensk TV-serie på 1970-talet som handlade om livet och människorna i en liten fiktiv by på landsbygden någonstans i södra Sverige. ds.

Framväxtbolagets 2020Ja, vilket år! Ett skitår för många. Inte för just mig och mina nära och kära, men för världen, äld...
03/01/2021

Framväxtbolagets 2020
Ja, vilket år! Ett skitår för många. Inte för just mig och mina nära och kära, men för världen, äldre, riskgrupper, företagare i ”fysiska närkontaktsbranscher” och sjukvården. Ett riktigt risigt år också för den svenska regeringen och den svenska modellen med ”flernivåstyrning”. Vilket haveri… Svensk politik lever farligt och potentiella populister har tyvärr fått lite mer ”öppet mål” efter det här året…

Nåväl, nu var det ju inte Sveriges pandemihantering jag tänkte skriva om. Men det är ju oundvikligt att pandemin är med i texten ett sånt här år, för den har ju påverkat precis allt; Företaget, familjelivet, våra medlemmar i Företagarna, vad vi gör och hur vi umgås.

Jag försöker sammanfatta lite varje år. Lite pretentiöst kanske… Men jag gör det nog mest för mig själv, som något slags bokslut och som ett tillfälle att lyfta blicken och titta både i backspegeln och framåt. För att se vad jag har gjort och vart jag är på väg. För ibland har jag ganska dålig koll på det. Jag jobbar ganska ”lustdrivet”. En kontakt eller uppdrag eller nåt jag gör bara för att det är kul, leder till en ny kontakt och ett nytt uppdrag. Ny kunskap och ny forskning går att använda i ett uppdrag och plötsligt så leder det till ett nytt område och en ny typ av uppdrag. Men nästan alltid handlar det ju om människor man möter. Impulser och tankar som man får av vad andra säger och driver.

För Framväxtbolaget har 2020, pandemin till trots, varit ett bra år. Jag har som vanligt jobbat för många olika kunder; Kommuner, länsstyrelse (Norrbotten), statlig myndighet (Tillväxtverket), folkhögskola (Leksand), yrkeshögskola (Sätergläntan), EU-projekt (utvärdering) och företag. Om jag delar in det i typer av jobb så hamnar företagsklimat och näringsutveckling i kommuner i topp, tätt följt av smidigare myndighetsutövning, utvärdering av projekt/verksamheter och kompetensförsörjning. Min specialitet är kanske att inte vara specialiserad? Diversearbetare inom näringslivs- och samhällsutveckling liksom... ;-)

Som vanligt har jag fått göra uppdrag för Vansbro kommun, men den här gången inom ett helt nytt område; bostadsutveckling. Jätteroligt! Spännande också att jobba med hur Smedjebacken ska lägga upp sitt näringslivsarbete. Och Borlänges nya näringslivsstrategi tillsammans med Näringslivskontoret. Och med Gagnefs ”kundresa” tillsammans med kommunledningen. Men det var också kul att göra en direktsänd heldag för Länsstyrelsen i Norrbotten om hur man kan jobba guidande med myndighetsutövning med bl a landshövding och LRF:are i studion. Fick verkligen nytta där av ”träningen” från att programleda de digitala frukostarna i Orsa! Ett utmanande och svårt uppdrag var för Tillväxtverket tillsammans med Torbjörn på Skandinavisk samhällsanalys, där vi utredde hur staten bör utveckla sitt stödsystem till Sveriges exportföretag. Vi pratade med många företag, lärde oss jättemycket och upptäckte glapp och förbättringsmöjligheter. Men det var svårt och oflexibelt att jobba i ett så nischat uppdrag mot en så stor myndighet. Det kändes som att de ligger för långt ifrån dem som de finns till för (företagen), på ett teoretiskt plan. Man skulle kanske ha jobbat med att utveckla verkets arbetssätt istället ;-) Eller också hade vi (jag) fel ambitionsnivå? Jag trodde att det som just vi kom fram till var viktigt för Tillväxtverket, att de skulle vara intresserade av vår analys och att det skulle kunna användas snabbt och leda till en förändring. Eller också var vi fel konsult för uppdraget? Där de var ute efter en ”klinisk och strikt rapport” som gav ett rent faktaunderlag, som en liten pusselbit i en större helhet, så försökte jag och Torbjörn leverera förändringsteorier, berätta om hur företagarna upplevde (det röriga) stödsystemet och hur vi tyckte att man borde förändra det?

Många uppdrag börjar gå mer mot organisationsutveckling. Logiskt egentligen. Ingen strategi är bättre än förmågan att genomföra den... Det känns som om mycket av det jag har jobbat med tidigare börjar gå ihop nu: Om en kommun orkar och vågar att förändra i grunden, låta förändringsprocesser ta tid, peppa/uppmuntra, följa upp och ha en ärlig dialog med de som är berörda så har de alla chanser att lyckas. Tyvärr strandar ofta ambitiösa försök till förändring på att man har för bråttom och gör för ytliga utvecklingsinsatser. Man slarvar med förankringen och motivationen, genomför något (på ytan) enligt en spikad plan, redovisar, dokumenterar det och går sen vidare till nästa projekt. För att sen förvånat upptäcka att det man trodde att man hade genomfört för något år sen inte alls fungerar så i praktiken…

Det känns jättekul att flera kommuner börjar våga göra jobbet grundligt och låta de som det handlar om (företagare) vara delaktiga. I flera uppdrag så får vi nu göra jobbet ”på riktigt”, utifrån företagares/medborgares perspektiv. Kommunerna orkar och vågar ta med företagarna i dialog, genomförande och uppföljning, kan ifrågasätta sin egen roll och hur man har jobbat förut. Vi vill skala bort onödig byråkrati och fokusera på samarbete så att det offentliga kan leverera tryggheten och välfärden, att medborgarna har trevliga och meningsfulla jobb (som ger skatteintäkter) och att företagarna ges bra förutsättningar för att utveckla sina drömmar (som sätter guldkant på livet för kommunens invånare och besökare i form av restauranger, caféer, gym, skidbackar, ridning, massage, vackra och välfungerande hem o s v).

Det är också kul att vi får jobba i mer flexibla processer, där varken vi eller vår kund vet exakt från början var vi kommer att hamna och där vi utvecklar tillsammans. På ett sätt så köper ju kunden ”grisen i säcken” där. De köper in oss som processtöd fast varken vi eller de vet exakt var processen kommer att sluta. Egentligen är det ju det enda rimliga, eftersom det är människor vi har att göra med. Människor går inte att programmera. De reagerar på olika sätt och gör saker som man inte kan planera för på förhand. Därför måste processen vara flexibel.

Jag får vara med i så många olika sammanhang! Med fina styrelsen för Företagarna i Orsa, kloka personer i näringslivsrådet, i utvecklingsgrupper med lokala företagare, i Grönklittsgruppens styrelse, med Monica i Evidera, med Daniel, Markus och Martin i Tillväxt & Tillsyn, med bästa företagarkompisarna i kontorslandskapet på Dalagatan 1, i Företagarnas Advisory Board, med gänget i Swedish Innovation Centre of Excellence, med Torbjörn i Tillväxtverksuppdragen och med alla kunder. I alla de här grupperna lär jag mig saker som jag kan ta med, föra över till andra och använda i andra sammanhang för att bygga en bättre värld, ett bättre samhälle, mer tillit och bättre villkor för Dalarnas och Sveriges företagare så att de kan ha ett givande & roligt företagande och få/vilja bidra till samhällsutveckling. Det är så kul att göra allt det här; Lära av- umgås- och samverka med alla de här människorna och att jag dessutom får betalt för mycket av det! Inte allt, i många sammanhang är jag ideell, men jag lär mig massor där också och har kul på köpet.

Företagarna Orsa har haft ett speciellt år. Vissa medlemmar har tappat all omsättning och har det jättetufft, medan andra har ökat sin omsättning rejält. Det där är svårt att kommunicera på ett bra sätt… Och sen vill man ju hjälpa de företagare som har det tufft! Jag vill kunna göra mer för dem! Jag vill berätta den historien, den är fortfarande inte nog känd. Att många företagare är personer som tar en risk och lämnar tryggheten som anställd och startar företag, hankar sig fram utan att kunna sätta av pengar till pension och sämre tider. Sen kommer raset (under 2020 var det pandemin). Marken försvinner under fötterna och man vet inte hur man ska kunna betala sina fakturor. Och sen kommer någon besserwisser-naiv minister och häver ur sig att de borde ha haft en buffert… Lätt att säga när man själv har en månadslön på +100 000 kr och några års fallskärm. Många företagare har lyckats bygga upp en liten buffert, men om man har fasta kostnader som inte går att styra undan och har haft låg lönsamhet tidigare så är det j-t svårt att bygga en buffert. Hur/när skulle man ha byggt upp den? Genom att gå ner från en låg månadslön till en lön under minimilön? Företagaren tar personligen all risk. För vissa går det bra och de kan lägga undan pengar, för andra är det en dröm som snabbt kan bli en mardröm, t ex när en pandemi slår till. Det är företag och företagare som skapar sysselsättning, som genererar intäkter till skattesystemet. Nu har det kommit fram stödåtgärder som delvis har fungerat bra, men känslan är tyvärr fortfarande att staten tycker att det är viktigare att se till så att ingen kan fuska än att få systemet att fungera smidigt och snabbt ge pengar till företagare i nöd. Många klarar sig ändå, men då tack vare en partner som har ett lönearbete, lån från nära och kära, eller genom att leva riktigt fattigt ett tag. Men förståelsen för den verkligheten brister. Där har vi (Företagarna) en uppgift, att beskriva hur det fungerar.

Vi har haft en bra dialog lokalt under pandemin med Orsa Besparingsskog och Orsa kommun och det har underlättat, både i känsla och praktisk handling. Vi har faktiskt ett riktigt bra företagsklimat med tillit mellan aktörer/företagare. Bra att använda sig av i uppdragen. Vad vi gör och hur vi tog oss dit.

Vi brukar arrangera många medlemsaktiviteter; Fester, pubar, utflykter. föreläsningar och livesändningar. Men i år blev det inte mycket sånt. Det enda festliga vi fick göra under 2020 var en liten tillställning utomhus med mycket handsprit i Lilla Sällskapets trädgård, när vi utsåg Årets Företagare. Annars har det mest varit krishantering och rådgivning till medlemmar. Och vi hann bara med två fysiska företagarfrukostar innan pandemin kom. Sen fick jag kasta mig in i en ny roll; att vara programledare för Företagarstudion. I och för sig kul det också och det går ganska bra. Vi har många tittare, 300-600 visningar per sändning. Fler tittare faktiskt än t ex Leksand, Falun och Borlänge har haft på sina gemensamma sändningar. Men det kanske är för att vi faktiskt har ett bra upplägg? Proffsig filmare, förberedda inslag- inte för långa (ok, där misslyckas jag ibland), en blandning av stort och smått (från pandemihantering till amerikanska ridåsnor i Oljonsbyn, små och stora företagare) och i en ”riktig” studio med bra ljud och ljus och gäster som gör att det ”händer något” under sändningen.

Och 2021 då? Jag hoppas att de uppdrag jag/vi jobbar i kan ge förbättringar "på riktigt" för kunderna. Att Borlänge får en näringslivsstrategi som ger ett bättre företagsklimat och kommun och företagare förutsättningar för att tillsammans utveckla Borlänge som attraktiv kommun. Att Byggutbildning STAR kan få bygga en bra och hållbar kompetensförsörjning i byggbranschen tillsammans med företag, utbildare och Region Dalarna. Att jag och Daniel kan bidra till att Gagnefs kundresa landar i ett arbetssätt som ger ett bättre företagsklimat, mer dialog, större tillit och mer effektiv kommunal verksamhet. Att jag och Monica kan få utrymme och möjlighet att hjälpa Dalarna Science Park att genomföra sitt stora EU-projekt på ett bra och lärande sätt, med så mycket pang för pengarna som möjligt för de företagare som DSP ska försöka ge sitt stöd till. Jag hoppas också på ännu fler uppdrag framåt där jag (och mina konsultvänner) får hjälpa kommuner att ta ett steg till, att bygga in tillit i sina processer och att våga ha en öppen dialog och samarbeta på riktigt/släppa in företagare/privata samhällsbyggare i sina processer så att 1+1 verkligen kan bli 3 (eller i alla fall >2).

Jag hoppas också på att vi kan fortsätta bygga ett sjysst och attraktivt samhälle här i min egen kommun. Vi är på väg att bygga nånting bra. Det enda som fattas till ett företagsklimat i toppklass är att vi kan lita på att alla medarbetare gör sitt bästa och blir riktigt duktiga på att underlätta för sina ”kunder”/invånare/företagare så att de kan göra sitt bästa. Där är vi inte riktigt än, det brister i kundperspektivet ibland. Ambitionen finns där, men det når inte riktigt ända ut till alla fingerspetsar. Men vi är på god väg och vi kan ta oss dit. Företagarnas roll där är att peka mot målet, peppa, bevaka och berömma allt det som fungerar bra.

Till slt hoppas jag på att den här j-a pandemin vaccineras bort under det första halvåret 2021 så att alla företagare får möjlighet att göra sitt bästa och sova gott på natten. Att vi kan mötas på riktigt, kramas, ha närkontakt, företagarfrukostera och företagarfesta igen.

Tack alla för gott samarbete under 2020! God fortsättning & väl mött i en nära och bättre framtid! :-)

Adress

Dalagatan 1
Orsa
79430

Aviseringar

Var den första att veta och låt oss skicka ett mail när Framväxtbolaget- Ola Granholm postar nyheter och kampanjer. Din e-postadress kommer inte att användas för något annat ändamål, och du kan när som helst avbryta prenumerationen.

Kontakta Affären

Skicka ett meddelande till Framväxtbolaget- Ola Granholm:

Dela