17/12/2025
FRÅN AX TILL LIMPA
”Det är ingen som vill spela med mig”
Ensam, lite vilsen såg jag barnet se sig omkring. I famnen bär han, likt dagen innan ett schackbräde och en låda spelpjäser. Jag ser hur pojken letar med blicken, gör ett försök hos en kamrat. Av den nedslagna blicken förstår jag att det blev ett ”nej”.
Jag bar denna ögonblicksbild med mig under ett par dagar i höstas. Varje gång minnet återkom skar det i mitt hjärta.
Ensamhet.
Känslan av att inte hinna, inte vara tillräcklig som pedagog tyngde mitt egna sinne.
VAD behöver göras?
HUR ska det göras?
Ibland är det bra hur man inte riktigt släpper saker. Just denna var en sån.
Sen slog det mig som en blixt från klar himmel.
ALLA runtom.
Alla barn som sa nej.
Varför?
Kommande dag gjorde jag en ytterst ovetenskaplig undersökning. Ett femtiotal barn i blandade åldrar fick frågan ”kan du schack” av en skäggig lång pedagog.
Det rungande svaret var ”eh, nej” och ”nä, det är svårt”
Här vad det.
Rakt framför näsan.
Mitt ”HUR”.
Min något ambitiösa målbild, lära majoriteten av eleverna i lågstadiet schack. Tänk om pojken aldrig mer behöver få det där ”nejet”.
Tänk om.
I en stor skola med över 800 barn finns det ofta saker som bara står och samlar damm.
Så, jag började strategiskt dammsuga alla hemvister på jakt efter schackspel.
Turen var med mig, några hade under en period haft ”schackfyran” så det fanns ett tjugotal både bräden och pjäser bortglömda i ett förråd ingen ville kännas vid.
Därefter kom mitt ”HUR” jag i stor skala skulle kunna lära ut och få igång ett storskaligt spelande, något som leder till frågan ”VAR”.
”Du skulle ju kunna köra i Aulan”, sa min närmsta kollega Julia i förbifarten.
Någonstans exakt här kan man ringa in det unika med pedagoger i fritidshem och vårt sätt att arbeta. Hela tiden i ett bollande av ofärdiga planer, idéer och uppslag. Den där bästa kollegan, bollplanket som säger de där bevingade orden.
Allt bara stämmer, den ofärdiga idéen blir fulländad.
Så, aulan it is.
Under det senaste året har vi sakta men säkert utvecklat Glömstaskolans ”Schackklubb” ett tillhåll för elever från hela låg & mellanstadiet.
”Asså, vi kan spela” hör jag ofta.
Prestigelösheten i rummet är så oerhört påtaglig. En sexåring kan spela med en fjärdeklassare. Tjej, kille, kulturell bakgrund, roll i gruppen, allt lämnas utanför dörren, blir ointressant.
Däremot, att möta en ny motståndare de inte mött förut, det är oerhört intressant.
Nu, nästan ett halvår senare kan majoriteten av alla lågstadieelever faktiskt spela schack.
Så stod jag där, högst upp i aulan under rasten idag och tittade ut över aulan.
Mitt i rummets epicentrum står han.
Barnets glädje går nästan att ta på.
Alla yngre elever som ofta frågar honom om hjälp, alla lite äldre som köar för att utmana honom. Så får han syn på mig. Med raska steg tar han sig högst upp, ställer sig bredvid mig, blickar ut över havet av schackspelande barn.
”Du, tänk att alla plötsligt lärde sig schack!”
Pojken ler med hela ansiktet och möter min blick.
Mina ögon måste blinka intensivt. Rösten spricker lite när jag svarar.
”Ja, visst är det märkligt”
Det mesta jag gör i yrket börjar ofta med ett endaste barns behov av att få känna sig delaktig, känna gemenskap.
Ett litet frö.
Sakta rör det sig från Ax till Limpa.
Det nybakade brödet, schackturneringen som stundar toppas denna dag av att jag för första gången tagit fram vårt gigantiska schackspel som alla turneringens matcher ska spelas på.
Men viktigast av allt, ett ensamt barn har hittat hem. Hittat en gemenskap.
Tänk vilket kraftfullt yrke vi har ändå.
