28/04/2026
Någon sparkade ut dörren. Och gick.
Du är hela jävla registret. Du skrattar. Du gråter. Du oroar dig. Du kämpar. Du är lycklig. Du är förtvivlad.
Du är…harmonisk, frustrerad, vilsen, grundad, fokuserad, fast, fri…och massa mer.
Och ändå visar du, jag, vi så lite för varandra.
Varför gör vi det här mot oss själva?
Vi tror att det är lösningen. Att ingen orkar med våra fula sidor. Att vi blir bedömda om vi visar skavet. Att alla andra har det så mycket bättre, har sin skit på plats, lever sina hela liv.
Så vi visar de färdiga sidorna. De polerade. “Misslyckanden” får synas, men bara efter att vi redan rest oss.
Som om sårbarheten i sig var problemet.
Men det är det inte.
Skavet är beviset på att du är människa. Och varje gång jag, någon jag coachat, mina vänner…har vågat visa det, i samtal, i gruppcoachningar, i möten ..händer alltid samma sak. ”Åh, du också?” ”Det är inte bara jag?” ”Guuu vad skönt.”
Det är där vi möts. I råheten. Aldrig i det polerade.
Som en utandning vi väntat på tillåtelse att få ta.
Och ändå fortsätter vi gömma skavet. Sårbarheten.
Så vi sitter kvar. I väntrummet. Det kalla, neutrala, jävla väntrummet med tidskrifter från stenåldern, där vi väntar på att bli hela nog, planerade nog, färdiga nog, polerade nog att stiga ut. Som om livet skulle bli bekvämare ju längre vi väntar.
Det blir det inte.
Jag är så jävla klar med det.
Klar med att gömma de delar av mig som skakar. Klar med att vänta på att ha allt på plats. Klar med att leva halvvägs.
Jag vet att jag inte är den enda som suttit där.
Kanske sitter du där just nu.
Då är det dags att sparka ut den dörren.
Det är dags att vi river ut det tillsammans.
Done Waiting. No going back.
Är du också klar?
