11/06/2015
Tack
Finns det något så härlig och fantastiskt som vänskap och kärlek? Men som också kan vara den värsta mardrömmen som du inte kan få kontroll över, för det är någon annan som skriver manuset.
Oavsett hur goda våra intentioner, handlingar etc är, beror mottagandet och tolkningen på den som skriver manuset. Måste man vara försiktig med vem man visar sin omsorg och kärlek till? Är det svårt eller tom omöjligt att kunna ta in, kunna se det människor visar i kärlek och omsorg?
Hur många gånger har du fått höra ”jag har haft det så svårt, så du får acceptera att jag säger dumma saker, kan du inte det får du gå”? Ärligt, hur många människor över 20 år, har INTE blivit skadade på ett eller annat sätt?
Många som har ett hjärta fyllt av kärlek, funderar över hur de ska kunna göra sina närmaste glada genom att visa sin kärlek och omsorg. Detta kan ju så klart se så olika ut. Vissa lånar ut sina öron och försöker på bästa sätt att förstå det som sägs, andra kanske försöker att hjälpa till med det praktiska som de vet att mottagaren har lite svårt för, medan ytterligare andra kanske med liv och lust engagerar sig i det mottagaren har för sig och försöker på olika sätt att vara behjälplig. Detta i ren omsorg och kärlek. HUR kan det då tolkas så fel?
Viss ät det så att dessa människor som har ett behov av att ge till andra, just har ett BEHOV av att ge. Det innebär förvisso att när dessa personer gör något för andra människor, som de har nytta av, är det en egoistisk handling, dock inte alls utan kärlek och omsorg om mottagaren. Jag har hört många historier. ”Jag gav min fru en spadag, för att jag ville att hon skulle få ta det lugnt och njuta”, ”jag hjälpte min bror med att hämta det där bordet han så gärna ville ha och körde det till honom”, ”jag hjälpte min mamma med hennes trädgård, för att hon hade svårt att hinna med och blev sjuk av pollen”, ”jag hjälpte min son med att gå en runda i mataffären och låta honom plocka med sig vad än han ville i matkassen, för att han hade det ekonomiskt svårt. Detta är några av de röster jag har fått höra från klienter som sökt min hjälp i förtvivlan när de blivit utskällda, för att hjälpa till.
Hur kan detta ske? Något måste ju vara väldigt fel? Kan det vara så att dessa mottagare, har så(förbannat) svårt, att se vad dessa människor gör för dem. Kan detta beror på att de är rädda för att hamna i någon sorts tacksamhetsskuld som går deras ära för när? Eller beror det kanske på att när de får alla dessa gåvor från andra kan de inte längre axla offerkoftan, vilket gör att de måste fabulera en historia som givaren inte ens är medveten om skulle existera? Allt där givaren så klart blir skurken, den elaka och egoistiska.
Varför fabulera en massa sårande osanningar, ska det vara så svårt att uttala de där 4 bokstäverna och då gärna från hjärtat. Bokstäverna jag syftar på är T-A-C-K! Och då inte med en eftersläng av ... men... Det tar inte lång tid, kostar inga pengar, kostar inte mycket energi, men gissa om de kan göra skillnad. Tänk på att i alla fall försöka säga bokstäverna som bildar ordet TACK!
