14/04/2024
Ett ett två vad har inträffat?
Dom har skjutit min pappa. Jag tror han är död.
Ett samtal ingen tolvårig grabb ska behöva ringa. Men ett samtal som ringdes förra veckan. Sen ringde han farmor. Det är så obeskrivligt mörkt att jag i flera dagar undvikit att läsa om det. Men idag kunde jag inte låta bli längre.
Kroppen spänner sig på sätt som gör att jag får fysiskt ont i axlar och underarmar – en smärta som vi nacken snabbt tränger in i huvudet. Tårar och adrenalin växlar i volym men bägge flödar konstant. Jag hör vara barn, s*x och åtta år, utföra någon slags kombination av lek, bråk och skärmtid på övervåningen. De ska aldrig behöva ringa det där samtalet. För nu hänger pappa in civilkuraget i garderoben och tittar åt ett annat håll.
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Sanningshalten i detta är i stort beroende på vilket barn och vilken by. Men för mig, i byn med knappa två hundra hus, stämde de rätt bra. Visst kunde mamma och pappa riva i och konsekvensutsätta oönskat beteende. Men jag visste alltid att famnen var öppen när vi lugnat ner oss. Vi är alltså jag och pappa – mamma var nästan alltid lugn hela tiden.
Men när Stickan, Gun, Stefan, Thomas, Silvia eller Kåke rev i – då var det på en annan nivå. Sa de ifrån så var det lätt att räkna ut att alternativet att inte skärpa till sig kom med en helt annan kostnad. Det var ju riktigt kul att hänga på sturåkern, spela innebandy i källaren, åka med på motorcykeln, hänga i fäboden, kolla in filmprylarna och åka med på hölasset.
Allt det roliga var dock villkorat med skötsamhet, eller i vissa fall att det i alla fall inte blev för jävla busigt/stökigt/hårdlekt.
För en vildhjärna med odiagnostiserad adhd var dessa ramverk och tydligheten som följde om man gick för långt utanför linjerna extremt gynnsamt. Det blev ett parallellt rättssystem i de mest positiva tolkningarna av begreppen.
Det formade mig. Mer än jag kanske trott innan. Det och mina två manliga förebilder. Morfar med stort rättspatos och pappa som alltid varit starkast och osårbar. Till och med när han låg på sjukhus i vad som kändes som flera år så kom han tillbaka och lyfte undan stockar i skogen som jag inte ens kunde rubba.
Rätt ska vara rätt. Man säger till om någon gör fel. Man ställer sig på den svages sida och blir det brottning så blir det. Det blir en spännande blandning. En tuff tid på högstadiet när det inte fanns någon som ställde sig på min sida har gjort mig fullkomligt allergisk mot orättvisor och att titta åt ett annat håll går emot hela min natur.
När hon som snart fyller nio var nyfödd såg jag från kontoret en man som försökte slita ur en kvinna ur en bil på Hemköpsparkeringen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men jag hade inte tänkt en enda medveten tanke innan jag var på väg ut från kontoret mot bilen. Det visade sig vara en råstark östeuropeisk byggarbetare med drogutlöst psykos. Men det visste jag ju inte innan vi började brottas och både språk och viktklass var något helt annat än jag räknat med.
Till slt kom i alla fall polisen joggande och hjälpte till.
Jag tyckte jag hade gjort nått bra. Men när jag ringde frun och berättade undrade hon vad fan jag tänkte på – jag var ju pappa nu. Jag mumlade att det hade kunnat varit vår dotter som var på väg att bli utsliten ur bilen och att då hade vi ju gärna sett att någon hjälpt till. Min förståelse för hur frun tänkte var om möjligt mindre än hennes förståelse för hur jag agerat.
Nu förstår jag lite bättre.
Det handlar om rädsla för konsekvenser och risken att utsättas för dessa. Precis som hemma i byn. Så länge jag höll mig från ett beteende som skulle rendera i att jag kastades ut från gården så var allt annat något jag kunde leva med. Mamma och pappa älskade mig, det var tydligt även när vi bråkade. Men att inte få hänga med de andra var inte något jag ville riskera.
Potentiella följder av att säga ifrån till okända som beter sig innefattade fläskläppar, benbrott, blåöga och i värsta fall böter och samhällstjänst. Det har jag klarat av förut och om man låter svin fortsätta bete sig som svin är det stor risk att det drabbar någon annan. Någon som i bästa fall får sitt första blåöga men i värsta fall är någons dotter som slits in i en bil istället för ut.
Men det är tydligt att konsekvenserna av att säga till har blivit värre. Den potentiella kostnaden har höjts från blåöga, benbrott och böter till en kula i huvudet. Lägg därtill att rättssystemet helt uppenbart inte är dimensionerat för den verklighet vi nu drabbas av. Straffrabatter, mängdrabatter och liknande upplägg fungerade i ett samhälle där straffet bara var en del av den sanktion vi la på oönskat beteende. Sen tillkom skammen.
Skammen över att ha svikit de man älskar. Inte för att man tycker att man gjort något fel – utan för att man vet att de tycker att man gjort något fel. Och att folket på mammas jobb garanterat undrar vad det var för fel i uppfostran som gjorde att jag var på löpsedeln efter en justering av ett näsben.
Jag kommer skämmas under många sömnlösa nätter den gången jag väljer att titta åt ett annat håll när morfars rättspatos säger åt musklerna jag ärvt av min oförstörbara pappa att slappna av.
Men jag måste. Riskerna är för stora och rättssystemet har inte kapacitet, eller straffskalor, som backar upp mig. Det våldsmonopol staten ska ha är täcker inte in hela ytan staten ska administrera. Det våldskapital jag själv har står sig slätt gentemot någon som är beredd att skjuta mig.
Men jag måste.
Ingen av vildhjärnorna på övervåningen ska behöva ringa ett ett två och säga att någon skjutit deras pappa.
-
Ni som vill stötta Skärholmspappans efterlevande kan göra det genom swish till Hanif Balis insamling.
SWISH: 0708658039 (Skyddade personuppgifter)
