Vägfinnare

23/05/2024

23/05/2024

De här guldhattarna har jag följt ì 2 år nu är de fantastiska, nybakade behandlingspedagoger. Resten av klassen var med digitalt och avslutade igår. Lycka till BA22!

21/04/2024

Är jag klokare nu? Länge kände jag mig manad, nästan kallad, att åka till Italien en månad. Här är jag. Ensam skulle jag vara. Det är jag. Visst är det väl för att jag ska komma på något klokt? Vad jag ska göra sista tiden av livet, till exempel? Som en pilgrimsresa, sa någon. Ja, tänkte jag. Som en pilgrimsresa till mig själv, med mig själv. Vad har jag kommit fram till då?

- Jag går hellre mål-lösa promenader än vandrar på färdiga stigar. Två gånger har jag börjat gå vandringsleder och vänt om. 😆 (Men stigen på bilden var fin. Den lilla byn hittade jag på en mål-lös promenad.)
- Jag är inte bara en katt-människa. Jag gillar hundar också!
- Och så tycker jag om glass. Det har jag inte gjort förut. Jag kan förändras!
- Jag kan fortfarande inte be till Gud. Men här och nu tror jag det räcker att kunna be med Gud. Vilken Gud som helst!
- Jag blir väldigt glad när människor ler mot mig.
- Alla ler mot mig! Till och med katterna och hundarna.
- Jag är stark. Männen som tänker vara snälla och hjälpa mig med ryggsäcken ramlar nästan omkull. 😅 Ja, lite tung men jag är ju borta länge.
- Jag gråter för att vi gör varandra illa här på jorden. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra för fred, kärlek och förståelse mellan människor. Räknas att vara glad och tacksam? Snäll?
- Det finns ingen annanstans. Allt är här. Hela tiden. Sverige eller Italien.

Inte så stora saker.

Men det är 10 dagar kvar på min resa. Än kan den komma. Den stora insikten.