Alexén Avehall Advisory Creative Communication Collaborators

23/12/2025

Efter ett av världshistoriens mer bisarra år ägnar vi julen åt vila och eftertankar.
Vi önskar dig en lugn och fridfull jul och ett gott nytt år!
/maria, anders

Varumärkesutveckling / Positionering / Rådgivning

19/12/2025

”Suzanne takes you down to her place near the river
You can hear the boats go by
You can spend the night beside her
And you know that she's half crazy
But that's why you want to be there
And she feeds you tea and oranges
That come all the way from China…”

En av Leonard Cohens kändaste om mest omtyckta sånger och den låg, förstås, som första låt på A-sidan på hans debutalbum Songs of Leonard Cohen (1967). Historien om Suzanne dök först upp som en dikt i Cohens diktsamling Parasites of Heaven (1966), då med titeln Suzanne Takes You Down. Cohen läste dikten för Judy Collins som spelade in låten samma år och året efter spelade han själv in den.
Vem är då denna Suzanne kanske någon undrar. Det är för ovanlighetens skull ganska väl dokumenterat.
Suzanne Verdal var dansare och gift med Leonards kompis Armand Vaillancourt som var skulptör. De umgicks i samma bohemiska konstnärskretsar i Montreal på 60-talet… svarta polotröjor, jazz, rök, poesi, beatnicks och rött vin.
”Alla var förälskade i Suzanne” har Leonard berättat.
Suzanne och Leonard brukade promenera runt i den gamla delan av Montreal och prata om poesi och livet. Ibland gick de hem till henne… hon bodde då i ett loft vid floden – St. Lawrence River. De satt där och tittade ut över floden, Suzanne bjöd på te och mandariner.
Te-sorten de drack var Bigelow’s populära Constant Comment – ett svart te som är smaksatt med apelsinskal och söta örter.
”Och båtarna gick förbi, och jag rörde vid hennes perfekta kropp i mitt sinne, för det fanns ingen annan möjlighet. Det fanns inget annat sätt att röra vid hennes perfekta kropp under de omständigheterna. Hon gav namnet i låten.” berättar Cohen i en radiointervju på BBC 1994. Han säger oxå att låten är en kärleksförklaring till staden Montreal…

Suzanne och Leonards förhållande var helt platoniskt – vilket båda intygat i senare intervjuer… det hände aldrig något, fast Leonard hade kanske inte tackat nej!
Suzanne berättar i en intervju för CBC (Canadian Broadcast Company) 2006 att; ”Det var jag som satte gränserna för det eftersom Leonard faktiskt är en väldigt s*xuell man och väldigt attraktiv och väldigt karismatisk. Och jag var väldigt attraherad av honom, men på något sätt ville jag inte förstöra den där värdefulla känslan, den oändliga respekten jag hade för honom, för vår relation, och jag kände att ett s*xuellt möte kunde förnedra det på något sätt. Den där värdefulla relationen skapade ett fantastiskt konstverk.”
Man kan misstänka att om Leonard hade fått ”komma till” så hade kanske inte låten skrivits på det sättet och titeln hade kanske inte heller blivit Suzanne.

Cohen lär ha sagt att låten Suzanne är det bästa han gjort… att den är som en Chateau Le Tour 1982 – ett bra vin som bara blir bättre och bättre….
Suzanne har en mer bitterljuv känsla för låten. Den påminner om tider när allt var enklare, vi var unga. Hon tänker på gamla vänner som försvunnit och hon tänker på Montreal.
I slutet av 60-talet träffade Cohen en annan Suzanne – Suzanne Elrod som han levde ihop med under några år, de fick 2 barn tillsammans.
Suzanne har spelats in av många kända artister, bl.a; Nina Simone, Neil Diamond, Joan Baez, Anni-Frid Lyngstad, First Aid Kit, Nick Cave, Françoise Hardy, Roberta Flack…

Detta var årets sista Fredagsbit på temat A1 (första låten på debutplattans A-sida). Fredagsbiten återkommer 2026 med ett nytt tema. Men, till dess så njuten vi av Leonard Cohens låt om Suzanne, Montreal och…

”Now Suzanne takes your hand
And she leads you to the river
She is wearing rags and feathers
From Salvation Army counters
And the sun pours down like honey
On our lady of the harbour
And she shows you where to look
Among the garbage and the flowers
There are heroes in the seaweed
There are children in the morning
They are leaning out for love
And they will lean that way forever
While Suzanne holds the mirror
And you want to travel with her
And you want to travel blind
And you know that you can trust her
For she's touched your perfect body with her mind.”

Leonard Cohen – Suzanne (Official Live in London 2008) Shop LPs and more: https://shop.sonymusic.ca/collections/leonard-...

13/12/2025

Idag är vi på vernissage.

05/12/2025

Fredagsbiten A1: Move Over (Janis Joplin)

Veckans Fredagsbit är Move Over – öppningsspåret på Janis Joplins första helt egna album Pearl (hennes smeknamn). Det som skulle bli hennes verkliga solodebut – men tragiskt nog blev hennes sista, släppt tre månader efter hennes död. Till skillnad från många av hennes mest kända låtar var Move Over skriven av henne själv. Producenten Paul A. Rothchild (The Doors) kallade den hennes genombrott: “She was growing into herself as a songwriter. Move Over was her knocking the door down.”

Och för första gången, hennes tidigare band Big Brother and the Holding Company och The Kozmic Blues Band hade satts ihop av skivbolagsfolk. var bandet hennes eget: “Full Tilt Boogie Band is my band. Finally, it’s my band!” Det var John Till, gitarr, Richard Bell, piano, Brad Campbell, bas, Clark Pierson, trummor och Ken Pearson, orgel. De lyfte henne – istället för att försöka styra.

I The Dick Cavett Show den 25 september 1970 – hennes sista tv-framträdande – förklarade hon vad låten handlade om: “The guy who says it’s over but won’t move on – dangling love like a carrot in front of a mule.”

Janis föddes 1943 i Port Arthur, Texas. På ytan idyll, men hon kände tidigt att hon inte passade in. Hon mobbades hårt – inför skolbalen röstades hon till “skolans fulaste man”. Känslan av att inte passa in skulle bli en av hennes starkaste drivkrafter och Janis får upp ögonen för en musikgenre som ska förändra hennes liv för alltid, bluesen. Hon åkte till de svarta kvarteren för att ta till sig musiken i barer där de spelades live. Det var radikalt för en vit tjej. Dubbelprovocerande för att hon var kvinna. Hon längtade efter mer och det fanns inte i Port Arthur. 1963 flyttade hon till San Francisco. Psykedelisk folkrock, barspelningar, Southern Comfort – och snart tyngre droger. Men för första gången kände hon sig hemma.

Sommaren 1970 reste hon och Full Tilt Boogie Band med Festival Express genom Kanada. Rothchild följde turnén och såg något mogna:

“She sang and I was enraptured… one of the most brilliant singers I had ever heard.”

Pearl spelades in på Sunset Sound i Los Angeles – i ett ombyggt garage som Joplin blev första CBS-artist att få spela in i. Rothchild avskydde bolagsstudion: “We needed a place that felt like rock’n roll.”

På albumet finns utöver Move Over ikoniska låtar som Me and Bobby McGee, Mercedes Benz och Cry Baby, (Mercedes Benz hamnade på skivan av en slump – hon sjöng den på skämt under en paus.)

Sedan kom natten den 3 oktober 1970. Hon skulle lägga sång nästa dag, men Janis hittades död i rum 105 på Landmark Hotel. 27 år gammal. (Bara några veckor efter Hendrix.) Den sista låten Buried Alive in the Blues, fick bli instrumentell. En musikvärld gick sönder men hennes kompromisslöshet lever kvar.

“Maybe I won’t last as long as other singers, but you can destroy yourself today by worrying about tomorrow.”

I januari 1971 gavs Pearl ut postumt. Albumet låg etta på Billboard i sju veckor och har sålt platina flera gånger om. Hon var den första kvinnliga rockstjärnan. 1995 valdes hon in i Rock & Roll Hall of Fame. Hennes syster Laura avslutade tacktalet med Janis ord:

“You need to be true to yourself because yourself is all you got.”

Videon är från Dick Cavett Show, 25 september 1970 – hennes sista tv-framträdande. Hon äger bandet, rummet, låten. Move Over är lika mycket försvarstal som varning: Släpp taget om mig – eller flytta på dig.

Vrid upp volymen och lyssna på en röst som inte hann bli gammal – men blev odödlig.

Add "&fmt=18" for the high-resolution version. From THE DICK CAVETT SHOW. June 25, 1970.

21/11/2025

Fredagsbiten A1: Just Like Honey (The Jesus and Mary Chain)

18 november 1985 – alltså för ganska precis 40 år sedan – släpps denna skräniga pärla. Psychocandy med The Jesus and Mary Chain. Som första låt ligger dagens Fredagsbit A1 – Just Like Honey.
1980 sa bröderna Reid, Jim och William upp sig från sina jobb och startade The Jesus and Mary Chain ihop med basisten Douglas Hart. Brödernas pappa köpte en Portastudio till dem med pengar från ett avgångsvederlag. Inspirerade av Einstürzende Neubauten, The Shangri-Las och Velvet Underground började de spela in låtar. 1984 rekryterades Bobby Gillespie som trummis (senare mer känd som sångare i Primal Scream). Han lämnade dock bandet 1985 när han behövde fokusera på Primal Scream, men han spelade trummor på nästa alla låtar på Psychocandy.
Musikstilen kallades noise pop (typ popmusik med oljud och distade, överstyrda gitarrer) genren utvecklades senare ihop med bland andra My Bloody Valentine till Shoegaze.

Introt på Just Like Honey är snott rakt av från Hal Blaines trumintrot på The Ronettes Be My Baby.
Finns lite olika tankar om vad låten handlar om; kokain (ev. he**in), oral s*x eller kanske bara en kärlekslåt…
Refrängen kom de på typ 20 minuter innan de skulle spela in hos John Peel Session på BBC. Tidigare hade den varit; ”In her Garden” sedan var de under några månader ”Just Like Alice”. När de soundcheckade inför inspelningen tyckte de att det inte lät bra… någon kom på ”kan vi inte sjunga ”Just Like Honey”! Så fick det bli.

I den fina slutscenen i Sofia Coppolas film Lost in Translation (2003) är Bill Murrays karaktär Bob på väg till flygplatsen när han ser Scarlett Johanssons karaktär Charlotte på en folktät gata, han ber chauffören att stanna bilen och springer ikapp henne. Han omfamnar henne och viskar något i hennes öra. De kysser varandra och säger ”bye”. (Man undrar förstås vad han viskar… nåt bra antagligen…) Bob går tillbaka mot taxin, han vänder sig om, deras blickar möts till tonerna av Just Like Honey. Vackert!

Vrid upp volymen så det skångrar i hövvet och ta en titt på dina skor... happy friday!

The Jesus And Mary Chain - Just Like Honey (Official Music Video) from their 1985 debut album 'Psychocandy.'🔔 Subscribe to UPROXX Indie Mixtape and ring the...

07/11/2025

Fredagsbiten A1: Gloria: In Excelsis Deo (Patti Smith)

“Jesus died for somebody’s sins, but not mine…” Första raden på öppningsspåret från Patti Smiths debutalbum Horses är inte bara en uppgörelse med hennes egen Jehovas vittne-barndom, utan en protest mot all organiserad religion. Orden kommer från dikten Oath som hon skrev som tjugoåring. Patti Smith placerade dem i en låt som började som Van Morrisons Gloria (1964), men som hon fullständigt gjorde till sin egen. En poetisk explosion. Titeln Gloria: In Excelsis Deo (Ära vare Gud i höjden) hämtade hon från en katolsk hymn. Patti pratsjunger med frenetisk energi, nästan mässar: “People say ‘beware!’ / But I don’t care / The words are just rules and regulations to me.”

Patti Smith föddes i Chicago 1946 och växte upp i New Jersey, 1967 hoppade hon av sin lärarutbildning och tog bussen till New York – med bara några dollar på fickan. Nästan direkt träffade hon sin själsfrände Robert Mapplethorp och 1969 flyttade de in på mytomspunna Chelsea hotel, den bohemisk fristaden där bl a Bob Dylan, Jimi Hendrix, Janis Joplin, William S. Burroughs, Joni Mitchell, Leonard Cohen bott. I självbiografin Just Kids berättar hon om en intensiv tid fylld av kreativitet och aktivism i navet för New Yorks avantagarde i början av 70-talet.

Smith hade redan spelat in singeln Hey Joe / P**s Factory, men Horses blev hennes verkliga debut.

Horses, producerad av John Cale (ex–Velvet Underground), släpptes den 10 november 1975. Bandet hade hittat sitt eget sound: Lenny Kaye (gitarr), Ivan Král (gitarr), Richard Sohl (keyboards) och Jay Dee Daugherty (trummor).

“We’d do chordal riffs over which Patti would chant, poeticize, and tell stories. We never thought about it becoming as big as it did,” minns Lenny Kaye.

Omslaget till Horses, med Robert Mapplethorpes ikoniska svartvita porträtt fångade känslan i musiken: rak, sårbar och androgyn. “Det har en attityd och energi som gör att det aldrig åldras”, skrev Jan Gradvall.

Horses nådde som bäst plats 47 på Billboard men kom att inspirera generationer. Rolling Stone placerade det som #44 på listan The 500 Greatest Albums of All Time. 2011 fick hon Polarpriset.

För Patti Smith var Gloria ingen provokation mot Jesus, utan ett statement om frihet.

“That’s the start of my evolution as a young person that got me to Horses.”

Fem decennier senare står Patti fortfarande på scenen – lika ödmjuk lika kompromisslös. Hennes blick söker inte bekräftelse. Hon bara står där, med orden som vapen och böner på samma gång.

“A writer or any artist can’t expect to be embraced by the people… You just keep doing your work because you have to, because it’s your calling.”

Vrid upp volymen och HÖR Patti!



PS. Nu i veckan (den 4 november på Robert Mapphletorps födelsedag), släppte hon fortsättningen på Just Kids, memoarboken Änglars bröd, en hyllning till friheten, konsten och skapandet och magin i livet.

4/22/1979 Patti Smith Group at Rockpalast TV01 Rock 'n' Roll Star02 Hymn03 Rock 'n' Roll Nigger04 Privilege05 Dancing Barefoot06 Redondo Beach07 25th Floor08...

24/10/2025

Fredagsbiten A1: This is Shangrila (Mother Love Bone)

”I’ve been around the world, and I wrote a million songs, It’s all a bore to me…”
19 augusti 1990 släpps Mother Love Bones första – och enda – fullängdsplatta Apple. Då hade sångaren och frontmannen Andrew Wood varit död i exakt 5 månader (19 mars, 1990). Wood dog av en he**inöverdos vid 24 års ålder. Han hade varit drogberoende under större delen av sitt vuxna, korta liv.
Plattan är en av de CDs jag lyssnat allra mest på.
Apple är ett helgjutet album, inga fillers. Varje låt fyller har ett berättigande. Musiken kan väl beskrivas som hård rock med influenser från Led Zeppelin, Aerosmith, Queen, Bowie och kanske New York Dolls. Bandet startade 1987 som coverbandet Lords of the Wasteland av Jeff Ament och Stone Gossard från Green River och Andrew Wood och Regan Hager från Malfunkshun. Senare joinade även Bruce Fairweather in, även han från Green River.
Öppningsspåret – A1:an This is Shangrila handlar om sångaren och textförfattaren Andrew Woods förhållande till scenen. Han älskade att stå på scen. Scenen var hans paradis, hans himmelrike. Under en kort period jobbade han som dj på en radiostation men slutade för att han inte fick nån ”feed back”, han saknade helt enkelt en live-publik. Wood var en flamboyant person och beskrev sig själv som ”The Lovechild of Freddie Mercury och Jesus Christ”.
This is Shangrila är en perfekt öppningslåt på debutplattan – om ett slags jordiskt paradis, en rockdröm eller en hallucination.

När David Browne recenserade Apple i The New York Times skrev han bland annat: ”Apple may be one of the first great hard-rock records of the 90s” och ”Andrew Wood could have been the first of the big-league Seattle rock stars.”

Epilog: Efter Woods död drog Chris Cornell (Soundgarden) igång ett hyllningsprojekt för honom – Temple of the Dogs. Andrew och Chris var gamla kompisar och hade tidigare delat lägenhet. Projektet blev ett fullängdsalbum.
Jeff Ament och Stone Gossard startade senare Pearl Jam ihop med några av deltagarna i Temple of the Dogs. De släppte albumet Ten några månader efter att Temple of the Dogs nått marknaden.
Woods flickvän X**a Lafuente hävdar att typ hälften av låtarna på Ten är medkomponerade av Woods… Eftersom jag inte är ett Pearl Jam-fan så låter det ok för mig. Den typen av ”konspirationsteorier” är inte ovanliga, vissa hävdar till exempel att en del av texterna på Back in Black är skrivna av Bon Scott…

Alice in Chains dedikerade sitt debutalbum Facelift till Andrew, liksom låten Would? från deras andra platta Dirt. Faster Pussycats skrev låten Mr. Lovedog som en hyllning till Andrew.

Håll till godo med det bästa som kommit från Seattle, ja ja Jimi oxå… lyssna gärna igenom hela Apple-plattan!
Ha en fin helg… (obs! finns ingen ”riktig” video till låten men detta alster får duga)

”I look bad in shorts, most of us do
Don't let that bother me
I'm the football who is who, and I don't believe in smack
So don't you die on me
Don't you die on me
Cause love is all good people need
And music sets the sick ones free
Without love no one grows, nothing gonna ever sing…”

Mother Love Bone "This Is Shangrila" video from the Metalhead Video Magazine Volume VI VHS from 1991, showing the Sunset Strip.

10/10/2025

Fredagsbiten – A1: Motorhead – Motörhead (1977)
Idag raketbränsle! Vad passar bättre en småruggig oktoberfredag än inledningsspåret på Motörheads debutalbum från 1977. Motorhead var den sista låten Lemmy Kilmister skrev för Hawkwind. Den släpptes i orignalversion som B-sida på singeln Kings of Speed på United Artists Records i mars 1975. Låten skrevs på Hyatt Hotel (mer känt som The Riot House) i West Hollywood när han var på turné med Hawkwind 1974. På hotellet bodde också Roy Wood och Wizzard. ”I got this urge to write a song in the middle of the night. I ran downstairs to the Wizzard room, got Roy’s Ovation acoustic guitar, then hurried back to mine. I went on to the balcony and howled away for four hours. Cars were stopping and the drivers were listening then driving off, and there I was yelling away at the top of my voice.” berättar Lemmy om hur låten kom till.

Kort därefter fick han sparken från Hawkwind efter att ha åkt fast för droginnehav, och låten blev startskottet för hans nya band. Där hittade den sin rätta form; Snabbare! Hårdare! Råare! Lemmy hade först tänkt att bandet skulle heta Bastard, men skivbolagsfolket menade att det skulle ha avskräckande effekt hos tv-kanalerna. Bandnamnet blev istället Motörhead (speed freak på brittisk engelska och typ raggare/fartdåre på amerikansk engelska). Idén att döpa bandet efter en låt (eller tvärtom) är de förstås inte ensamma om; andra som gjort likadant är t ex Black Sabbath, Talk Talk, Visage, Bo Diddley, Kool & The Gang och Iron Maiden…

Debutplattan spelades in på två dagar i Escape Studios i Kent, med producenten John ”Speedy” Keen. Bandet bestod av ”Fast” Eddie Clarke, gitarr och sång, Phil ”Philty Animal” Taylor, trummor och Lemmy med sin brutaldistade bas och hesa röst. Rått, snabbt och skitigt. Lemmy själv dömde ut soundet som “pretty dreadful” – men där fanns magi!

Lemmy ville att musiken skulle vara ”fast and vicious, just like the MC5″. Hans statement var; ”concentrate on very basic music: loud, fast, city, raucous, arrogant, paranoid, speedfreak rock n roll … it will be so loud that if we move in next door to you, your lawn will die”.

På omslaget introducerades bandets maskot Snaggletooth, the War-Pig, designad av Joe Petagno – som skulle bli en del av Motörheads visuella identitet – en kombination av en björn-, varg- och hundskalle med vildsvinsbetar. Och så de heavy metal-prickarna som placerades över det andra o:et (det fanns alltså inget språkligt syfte att förändra uttalet, vilket ibland kan orsaka missförstånd, t ex för det brittiska speed bandet Tröjan). Spın̈al Tap, parodierade det hela genom att placera prickarna över en konsonant.

Motörhead är ett av rockvärldens starkaste varumärken. De höll på i fyrtio år. De gav officiellt ut 22 studioalbum och släppte sitt sista album Bad Magic (2015). Lemmy dog den 28 december 2015, strax efter sin 70-årsdag på julafton.

Lemmy Kilmister blev en av rockens odödliga ikoner – ett ord han själv aldrig skulle använt; ”I hate the word ‘icon’. It makes me sound like a religious painting. I’m still here, still playing. Icons are dead.”. Nu har han varit död i snart tio år och hans distade bas och skrovliga röst hörs mer än nånsin. Han är idag trots allt – mot sin egen vilja – en ikon!

Han inledde alltid sina konserter med; ”We are Motörhead. And we play rock and roll!” Och det är så han lever kvar.

Så vrid upp volymen på max och släpp taget om veckan!

Sunrise, wrong side of another day,Sky high and six thousand miles away,Don't know how long I've been awake,Wound up in an amazing state,Can't get enough,And...

26/09/2025

Fredagsbiten A1: We’re Only in It for the Drugs No. 1 (Ebba Grön)

”Det finns inget att göra i den här trista förorten, Det finns ingenting här för oss, Nä ursäkta jag överdrev lite grann, Vi kan ju knarka, supa och slåss, Så har det alltid varit här ute, Ingen jävel har brytt sej om oss, Man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott, å aldrig fråga om nåt”

Ett skrik från Stockholms södra förorter. Per-Albins folkhem har förvandlats till ett grått DDR-Sverige.Tristessen är total och den stora drömmen om förorten är krossad.

Det är slutet av 70-talet och Thåström, Fjodor och Gurra är förbannade, riktigt förbannade. Kommunen har precis förbjudit Musikföreningen Oasen att använda Medborgarrådets lokaler i Rågsved… de ansåg att föreningen misskött lokalerna! Det demonstrerades och ropen skallade; ”Oasen mot asen” och ”Kräv en Oas i varje förort”. Ebba skrev låten – som många anser är en av deras bästa. Och en av den svenska punkens viktigaste låt!
Albumet We’re Only in It for the Drugs spelades in i september–oktober 1979 i en nedlagd industrilokal på Fatbursgatan, på Söder i Stockholm med Mistlurs (skivbolag) mobila 8-kanals mixerbord. Inspelningstekniker och producent var Stefan Glaumann.

Fredagsbiten A1 idag är alltså: We’re Only in It for the Drugs No. 1 från albumet We’re Only in It for the Drugs av Ebba Grön. Ha en skön helg och skrik med i texten om förortsångest, utanförskap och zombies…

”Dom sa stopp, det här verkar vara
Rena jävla anarkin
Dessutom uppför ni er som
Nåra jävla svin
Det tyckte alltså den svenska byråkratin
Det tyckte alltså vår stolta maskin”

”Där kan vi sluta tänka
Så får dom som dom vill
Därute kan vi viska
Medan tunnelbanan går förbi”

ebba groen- sweden

18/09/2025

https://www.alexenavehall.se/2025/09/18/nu-ar-vi-igang-igen-pa-kulturverkstan-for-10e-aret/

Varumärkesutveckling / Positionering / Rådgivning

12/09/2025

Fredasgbiten:A1 – Sunday Morning (Margo Guryan)

Sunday Morning öppnar Margo Guryans första – och enda – studioalbum Take a Picture, släppt på Bell Records 1968. Producerad av maken David Rosner, med arrangemang av John Simon (innan han hoppade av för att producera Janis Joplin) och John Hill. Musikerna var några av New Yorks mest rutinerade sessionproffs: Paul Griffin på piano, Buddy Saltzman på trummor, Phil Bodner på oboe och John Hill på gitarr.

Inspirationen kom från Brian Wilson och The Beach Boys Pet Sounds. Efter att ha hört God Only Knows började hon skriva låtar i en mer popig stil. Resultatet blev ett svalt, tillbakalutat sound med texter som lågmält blandade kärlek, relationer och politik.

Men Margo Guryan trivdes inte som artist. Hon vägrade turnera eller låta sig formas av skivbolaget: “I guess I had about enough daddy when I was five, and I just didn’t like being told what to do.”

Hon föddes 1937 i en rysk-judisk familj i Queens, lärde sig piano hemma och fick sin första dikt publicerad som elvaåring. Som en av två kvinnor vid Lenox School of Jazz 1959 studerade hon med Ornette Coleman och Don Cherry – och fick Miles Davis att säga “Yeah, baby!” efter att hon övertalats att hoppa in bakom pianot på en spelning i Boston.

Kritikerna såg potential. Billboard menade att hon hade ett kommersiellt sound “that should insure strong sales”. Rolling Stone kallade Take a Picture “an early prototype for countless lounge and dream-pop excursions, bridging the gap between Burt Bacharach and Belle & Sebastian.”
Men när hon vägrade ställa sig på scen drog bolaget in marknadsföringen. Albumet föll i glömska, medan andra fick hits med hennes låtar – som Spanky and Our Gang med Sunday Morning.

Guryan trivdes bättre i bakgrunden. Hon skrev för Harry Belafonte, Mama Cass, Astrud Gilberto, Dizzy Gillespie och många andra. Hon producerade tillsammans med sin man, undervisade i piano och höll sig långt från rampljuset resten av livet.

Efter hennes död 2021 har intresset för hennes musik exploderat. Why Do I Cry blev en TikTok-favorit och har idag över 40 miljoner streams. Numero Group har gett ut retrospektiva samlingar med gamla låtar och outgivet material – Words and Music(2024), 28 Demos – och i våras kom även hyllningsalbumet Like Someone I Know.

Och nej – det finns inga liveupptagningar. Hon ville aldrig stå på scen. Men lyssnar man på Sunday Morning förstår man: Margo Guryans musik talar för sig själv.

Fin helg på er.





Sunday morning

Sun shining from your eyes

Sleepy face

Smiling into mine

Sunday morning

Lots of time with nothing to do

Lots of time to spend with you

On Sunday morning

Sunday Morning

10/09/2025

Visuell Id – For Giveness?

Varumärkesutveckling / Positionering / Rådgivning