08/02/2025
Ant Middletons "Förste man in" är min absoluta favoritbok när det kommer till att läsa om och reflektera över ledarskap. Läser nu boken för tredje gången och upptäcker fortfarande via reflektion nya saker och vinklar.
Men det han skriver om handlar om militär verksamhet och inte civil sådan tänker du kanske och drar slutsatsen att läsning och reflektion kring denna bok inte skulle ge dig något. Helt fel tänker jag. Jag ska förklara varför.
Att beskriva ledarskap mot fonden av krig och den direkta risken att dö gör budskapen tydligare och mer effektiva för reflektion än vad en beskrivning i en kontorsmiljö skulle göra. Det är tydligheten och kompromisslösheten som anger tonen i denna bok som debattinlägg.
En annan faktor som gör boken intressant och effektiv är att Middleton utgår från mänskligt beteende som han själv observerar dels hos sig själv och dels hos andra i sin omgivning. Och sanna mina ord han förskönar vare sig själv eller andra.
Genom att utgå från sina egna upplevelser som en ung och artig gosse som utvecklas till en av de främsta operatörerna inom Special Boat Service (SBS), ett förband i absolut världsklass. Genom att våga se sig själv i ett ärligt ljus där han utvecklas från en ung mjuk och trevlig kille till en riktig skitstövel definierad av andra under sin tid hos fallskärmsjägarna, sin tid där fängelsestraffet låg i potten och resan därifrån till SBS och ännu viktigare en omtänksam familjefar som verkligen vågar ge sig hän till kärleken till sin fru och sitt barn är helt brutalt ärlig och befriande.
Man kan också notera att Middleton helt avhåller sig från att konstruera någon form av ledarskapsmodell som täcker in ämnesområdet. Enligt min mening finns det ingen sådan. Modeller kan användas som tankestöd och på sätt vara till viss nytta. Vad som verkligen krävs för att utvecklas som chef är ärlighet att se sig själv på ett kritiskt men konstruktivt sätt samt viljan och modet att söka nya vägar för att bli en bättre upplaga av sig själv. Allt ligger hos en själv, inget i omgivningen kan användas som ursäkt för egna tillkortakommanden.
Jag vill framhålla några saker han tar upp. Det första jag tänker på är att man inte ska låta någon annan definiera en, det ska man göra själv. Alla seriösa ledare erkänner och omfamnar även sina sämre sidor så att de genom självkontroll, får dessa att bli superkrafter i rollen som ledare. Det är inte snällt att vara kravlös, all personal behöver utmanas och inte sällan pressas för att prestera och utvecklas.
Ledarskap kan således inte fångas i en enkel modell. Människan är alltför komplex för det. Ledarskap har vackra men också fula sidor. Var går gränsen mellan ledarskap och härskarteknik? Kan du definiera det? Behöver man aldrig "gå över gränsen" för att nå resultat?
Vill du diskutera denna typ av komplexa frågor inom ledarskapsområdet? Vill du titta in i dig själv? Vågar du? Vill du bli en bättre version av dig själv?
Kontakta mig eller någon annan seriös och erfaren coach och börja resan idag!
Med vänliga hälsningar
Jan Lindahl, ledarskapscoach