19/07/2024
Ibland prioriterar samhället helt rätt!
När man är ensam vuxen med två barn med diagnoser och dessutom trauman och händelser som påverkar vardagen, så är det lätt att förgöras av oro, känna hopplöshet, glömma bort sig själv och låta tröttheten ta över när livspusslet ska läggas. Men just nu. Just nu sitter jag på min balkong och måste kisa mot solen när jag dricker mitt morgonkaffe. Första gången på flera år som jag inte behöver vakna kl 6 för att få den där ensamtiden som jag verkligen behöver.
Idag kan jag luta mig tillbaka för att jag har ett barn som går under LSS (lagen om stöd och service) och har flyttat till en kommun som har sett mig och mina barns behov. Tack Sara Thenfors Linderoth för att du tipsade om Kasper kollo! I två veckor ska min 14 (snart 15-åring!!!) få bo på en fantastisk gård tillsammans med några andra ungdomar och engagerade ledare och ha dagliga aktiviteter som varenda unge drömmer om att få vara med på. Ingen aning om vad en plats på detta kollo kostar, men kan bara gissa… och jag har en kommun som förstått att de kommer få tillbaka när de gav oss den här platsen.
Många frågar vad jag ska göra de här dagarna och jag svarar att jag inte vet. Vill inte planera och boka in något. Vill kunna leva för dagen, njuta av stunden, få tillbaka lite energi som vanligtvis går till att jag oroar mig för att jag inte gör tillräckligt. I huvudet finns måsten, men i kroppen finns bara lugn!
10 dagar kvar nu innan jag ska hämta tillbaka honom. Längtar redan och tänker mig att jag kommer få tillbaka en son som växt (både bokstavligt och bildligt) och som kommer ha med sig egna upplevelser, erfarenheter, lärdomar och minnen som bygger honom inför sista året i grundskolan. Och jag har förhoppningsvis blivit påmind om att jag också är en person med känslor och behov som jag ibland måste låta ta plats. Nu låter jag mig själv vara huvudpersonen i mitt liv 10 dagar till!
