Alexandra Engvall Insight Coach

28/08/2026

26/08/2026

Att göra andra besvikna kan vara det första tecknet på att du har slutat svika dig själv…

Ja, du läste rätt.

Det kommer en stund i livet när du inser att du inte längre kan finnas där för alla utan att samtidigt försvinna lite från dig själv.

När du börjar säga nej kanske någon tycker att du har förändrats.

När du sätter en gräns kanske någon kallar dig självisk.

När du slutar förklara och försvara dina beslut kanske någon blir besviken.

Och det är ofta precis där skulden kommer.

Först tyst.
Sedan med tunga, klampande steg.

Och du börjar tvivla.
Undra om du varit för hård?
Om du borde ha sagt ja ändå?
Om någon annans besvikelse verkligen var värd det?

Inte för att din gräns är fel.

Utan för att skulden kan sitta så hårt i kroppen att den känns som ett bevis på att du gjort något fel.

Att du är fel.

Men vet du?
En känsla är inte alltid ett facit.

Kanske har du länge varit van vid att känna in andras behov innan du ens hunnit fråga dig själv vad du behöver.

Du har anpassat dig.
Hjälpt till, ställt upp och förklarat dig.
Försökt hålla ihop allt.

Och varje gång du sa ja, när hela du ville säga nej, lärde du dig att någon annans trygghet var viktigare än din egen.

Därför kan självrespekt kännas så obekväm i början.

Känns som en skuldsedel som du inte har råd att betala.

Men skuld betyder inte automatiskt att du gör fel.

Ibland betyder den bara att du gör något du inte är van vid.

Den del av dig som länge har övergett sig själv för att hålla andra nöjda kommer att protestera när du börjar välja annorlunda.

Den kommer vilja få dig att backa.
Förklara dig.
Mildra dina behov.
Gå tillbaka till det välbekanta.

Men varje gång du står kvar händer något avgörande.

Du upptäcker att andras besvikelse går att överleva.

Att du inte måste bära, lösa eller reglera alla känslor omkring dig.

Och långsamt hittar du en pusselbit som kanske saknats i decennier:

Kom ihåg att DU räknas,
precis som din trygghet också gör.

Så kanske är frågan inte längre…
”Kommer någon att bli besviken på mig?”

Utan,
”Hur länge vill jag fortsätta göra mig själv besviken för att alla andra ska vara nöjda?”

Du behöver inte bli Cruella de Vil.

Du behöver inte stänga ditt hjärta för att välja dig själv.

Du får fortfarande vara varm, generös och omtänksam.

Men du behöver inte längre överge dig själv för att bli förstådd, accepterad eller älskad.

För varje gång du står kvar i det som är sant för dig bygger du ett liv där du inte längre behöver försvinna för att andra ska känna sig bekväma.

Friheten börjar när du slutar mäta ditt värde i hur nöjda andra är med dig.

När du kan låta någon bli besviken utan att direkt överge dig själv för att göra dem nöjda igen.

Så låt dem säga att du har förändrats.
För det har du.

Men inte på bekostnad att du är mindre kärleksfull.
Du har blivit mer närvarande i ditt eget liv.

För den dag du slutar svika dig själv är inte dagen då du förlorar andra.

Det är dagen då du slutar förlora dig själv för att behålla dem.

Dagen då du inte längre behöver lämna dig själv för att få andra att stanna.

Dagen då du börjar känna dig hemma i dig själv, istället för som en främling på besök.

25/08/2026

DU är det viktigaste projektet i ditt liv.
Och du kan börja om så många gånger det krävs.

Men kom ihåg en sak,
Du bestämmer inte din framtid.

Du bestämmer dina vanor.
Och dina vanor bestämmer sedan din framtid.

Jag trodde i så många år att alla andra var viktigare än jag.

Och jag pratar inte om att vara generös.
Inte om att ge presenter, hjälpa människor eller finnas där.

Jag pratar om att ge bort min tid, min energi och mitt fokus som rinnande vatten rakt ner i diskhon.

Till människor, till problem.
Till sådant som egentligen inte var mitt att bära.

Varför?

För att jag någonstans inombords inte kände att jag var tillräcklig bara genom att vara jag.

Jag gav för att givandet blev mitt sätt att känna mig behövd.
Och att vara behövd blev mitt sätt att få bekräftelse på att jag betydde något.

Sorgligt?
-Ja, väldigt…

Men också mänskligt.
Och på något märkligt sätt vackert.

För det är ju livet.

Vi går alla omkring med skuggor vi försöker springa ifrån, tills vi en dag förstår att de inte försvinner av att vi springer fortare.

De försvinner när vi vågar vända oss om och titta på dem.

Idag vet jag bättre.

Jag vet vad jag behöver förändra för att förändra min framtid.

Jag vet att min tid är värdefull.
Att min energi inte är gratis.
Att mitt fokus inte ska delas ut till allt och alla.

Och framför allt,
Jag vet att jag också är viktig.

Inte när jag presterar.
Inte när jag hjälper.
Inte när någon behöver mig.

Utan bara för att jag är jag…

06/07/2026

Vi får inte glömma bort hur fantastiskt det är att få vara mamma eller pappa.
Att bara få möjligheten att älska något så oförstört och vackert.

Jag fick upp psykologens tips på ”hur du överlever semestern med barnen” när jag satt vid telefonen igår.
Texten skavde i mig.

Är det meningen att vi ska överleva livet med våra barn?
Och även om det låter värre på rubriken än vad det är så behöver vi ifrågasätta en sådan mening.

Det är så lätt att dras ner i kvicksandens dragningskraft och fastna i allt som är jobbigt, sömnbristen, kaoset och de där små “vampyrerna” som tycks suga all vår energi.

Men mitt i allt det finns också något ovärderligt.
Små armar runt halsen,skratten, förtroendet och sist men inte minst,
KÄRLEKEN.

Att få följa en liten människa genom livet.

Du kanske trött, frustrerad, arg och nere just nu av många olika anledningar, och det är helt okej att få känna det.

Men, en dag kommer huset att bli tystare.

Då kommer vi att längta tillbaka till just det som idag känns så krävande, tro mig, jag vet hur det känns.

Försök att stanna upp en stund idag.
Påminn dig om vilken gåva det faktiskt är att få vara förälder till den lilla ligisten, som är som en upprepande grammofonskiva, som har fastnat, och upprepar samma ord om och om igen.

En dag kommer du önska att du hade en skiva att lyssna på❤️

02/07/2026

Jag behövde backa från sociala medier.
Men, varje gång jag satte i backen höll jag på att köra in i väggen bakom, kändes det som…

Jag har hela mitt liv tänkt på andra före mig själv.

Aldrig tänkt tanken att säga nej framför någons bedjande ansikte som behöver mitt ja.
Som en robot med ett riktigt hjärta, inställd på att alltid ge utan resonemang.

Så när jag startade mitt företag för snart s*x år sedan gav jag allt på sociala medier.
Postade varje dag, samtidigt som jag gjorde arbetet som betalade min lön.

Gav bort allt jag ägde och hade, tills livet ännu en gång hann ikapp mig.

Ny miljö, samma resultat inombords.
Jag hade kört på s*xans växel i tre fulla år.
Ville vara den bästa mamman, hustrun, mormodern, coachen, vännen, kocken, planeraren, hushållerskan.

Jag skruvade upp alla mina roller tills jag inte hittade vägen ut ur labyrinten.

Jag var ju en mental coach som skulle visa andra vägen till ett bättre liv, inte till mitt eget hundrameters-stup.

Sanningen var att jag höll på att gå under.
Som vattenplaning utan stopp.
Det var inte jobbet, inte händelserna, inte människorna.
Det var jag.

Jag var problemet, och för första gången visste jag inte hur jag skulle lösa det, jag hade panik inombords och kände mig helt tom samtidigt.

Den här gången skulle det inte funka att hjälpa andra först.
Jag vägrade ta nitlotten igen.
Jag skulle läka mig själv, genom att säga ja till mig.

Tre år har gått och jag är inte längre den kvinnan.

Jag har sett på mitt förflutna med vakna ögon och sårbarhet som inte alltid varit rolig.

Men det räcker inte att sätta på sig solbrillorna, solen är fortfarande där.

Det finns bara ett sätt, det vi innerst inne vet, men vägrar veta, tills vi inte kan fly längre.

Det är så livet gör för oss alla.
Ingen kommer undan, hur gärna vi än vill tro att vi är unika.

Idag vet jag att det var värt allt.
Vartenda nej jag sa ja till.
Och vartenda ja jag kommer säga nej till ❤️

15/06/2026

Undrar du varför du aldrig får det du förtjänar…
när andra dagligen verkar åka på en räkmacka?

En man spelade fiol i en tunnelbanestation i 45 minuter.
1 097 personer gick förbi men bara sju stannade.
Han samlade in 290 kronor.

Det som ingen visste var att mannen var den kände Joshua Bell, en av världens bästa violinister.

Två kvällar tidigare hade han spelat inför en utsåld konsertsal i Boston och fått stående ovationer.

Nu stod han i en tunnelbana med en Stradivarius-fiol värd 35 miljoner kronor, och folk gick förbi som om han inte existerade.

Det här är inte en story om otacksamhet, det är en story om sammanhang.

I konserthallen var han ett geni.
I tunnelbanan blev han ett bakgrundsljud.

Samma person, samma instrument och exakt samma musik, men helt olika reaktioner.

Och det fick mig att tänka på hur många gånger vi dömer oss själva efter fel måttstock.

Du kanske har känt att du gör ditt bästa, men ingen verkar lägga märke till det.
Att du arbetar hårt, men inte får den uppmärksamhet du förtjänar.
Att du har något att erbjuda, men ingen lyssnar.

Tänk om problemet inte är du?
Tänk om det bara är fel scen?

Joshua Bell misslyckades inte den dagen i tunnelbanan.

Han stod helt enkelt på fel ställe, inför fel publik, vid fel tillfälle.

Storhet tillkännager sig inte alltid själv.

Ibland handlar det om att hitta rätt rum.

Så fråga dig själv:

Befinner du dig i ett sammanhang som låter dig växa, eller ett som gör dig osynlig?

För rätt miljö förändrar allt.

11/06/2026

Juni, s*x år sa det som om det vore det mest självklara i Världen…
Det som vi vuxna ibland inte lär oss, under en hel livstid.

Jag, Dominique, Juni och Noelle var på väg till affären för att köpa korvbröd och för att Noelle skulle träna på att lära sig cykla utan stödhjul.
Juni cyklade stolt vid sidan om medans Mamma D sprang efter Noelle.

-Man lär sig ramla innan man lär sig cykla, Mormor.

Vad sa hon precis?
Som många gånger förut kom visdomen levererat på ett silverfat.

Hur kan mitt s*xåriga barnbarn ha lärt sig något som de flesta av oss kämpar med varje dag?

Varje gång vi misslyckas lär vi oss något vi inte kunde ha lärt oss på något annat sätt.

Ändå behandlar vi ofta misslyckanden som något att skämmas för, något att dölja på CV:t eller sopa under mattan i mötet.

Men sanningen är:
👉 Det finns ingen genväg förbi fallet.
👉 Den som aldrig ramlar, rör sig inte framåt.
👉 Modet att försöka igen är en kompetens i sig.

Vad är det bästa du lärt dig av ett misslyckande?

Dela gärna i kommentarerna ⬇️

-

09/06/2026

Jag kämpade inte för att jag var svag.
Jag kämpade för att jag var så trött på att kämpa.

Är du trött på att alltid sätta andra först?
Trött på att prestera för att känna att du duger?
Trött på att säga ja när hela kroppen skriker nej?
Trött på att hamna i samma situation, om och om igen?

Se dig själv fortsätta varje dag utan att veta hur du ska göra förändringen.

Inte för att du är lat.
Inte för att du saknar insikt.
Utan för att ingen berättat för dig vad som faktiskt håller dig fast.

Någonstans i din barndom lärde du dig hur du behövde vara för att bli älskad.

Kanske lärde du dig att vara duktig.
Kanske lärde du dig att inte ta plats.
Kanske lärde du dig att andras behov alltid kom först.

Det räddade dig då,
Men det saboterar dig nu.

Jag läste alla böcker.
Gått alla kurser och utbildningar jag har hittat.
Försökt förstå alla mina mönster in i minsta detalj.

Men kunskap förändrar inte nervsystemet.
Insikt förändrar inte ett inlärt mönster.

Det krävs något mer…

Den verkliga förändringen börjar när du ser regeln så tydligt att du inte längre kan låtsas att den inte finns.

“Mitt värde sitter i det jag presterar.”
“Jag får inte göra någon besviken.”
“Jag måste klara allt själv.”
“Om jag tar plats, förlorar jag kärlek.”

Vilken regel kör du på?

Skriv den i kommentarerna.
Bara för dig själv om du vill, men skriv den någonstans.

Det är där förändringen börjar när du tar ansvar för det du vet.
När du inte bara låter ditt förflutna styra på autopilot.

05/06/2026

Vill du veta VAD det är som gör att en klient faktiskt förändrar sitt liv?

Det är inte viljan.
Det är inte motivationen.
Det är inte ens målen.

Det är något mycket mer specifikt – och de flesta missar det helt.

Jag har jobbat med hundratals människor.
Sett mönstret gång på gång.

Och nu har jag skrivit ner det och gjort ett dokument som är färdigt att tas emot.

👇 Kommentera “JA” så skickar jag dig dokumentet direkt.

Det är gratis.
Det kan förändra hur du ser på dig själv för alltid.

👇 Är du nyfiken så Kommentera “JA” så skickar jag dig dokumentet direkt.

04/06/2026

Longevity är den nya religionen.
Men du kan inte biohacka dig till inre frid.

Du kan träna perfekt.
Äta perfekt.
Sova perfekt.

Och ändå må som skit.

Det har jag sett hundratals gånger.
Människor som räknar steg, mäter sin sömn, optimerar proteinintaget och gör allt “rätt”, men lever med en oro som aldrig sover.

En inre kritiker som aldrig tar ledigt. Oläkta sår från barndomen som fortfarande styr deras relationer, deras beslut, deras syn på sig själva.

Vi är besatta av longevity just nu.
Hur vi ska leva längre, men ingen frågar det viktigaste:
Vad hjälper ett längre liv om du inte kan vara i fred med dig själv i det?

För kroppen kan vara i toppskick medan nervsystemet fortfarande lever som om faran aldrig tog slut. Och ingen proteinshake i världen läker det.

Du är inte bara en kropp.
Du är dina tankar, dina sår och dina relationer.
Historian du bär på och knappt vågar titta på.

Att optimera kroppen utan att läka det inre är som att måla en fasad på ett hus som brinner inifrån.

Det ser bra ut.

Men du vet vad som händer.

Den verkliga hälsan,
den som faktiskt känns, börjar när du slutar fly från dig själv.
När du vågar känna det du länge undvikit.
När du bygger en relation till dig själv som inte är villkorad av prestation.

Det är då livet inte bara blir längre.
Det blir värt att leva.

Alla pratar om att leva längre…
Min fråga till dig är om du faktiskt lever?