02/09/2026
I behandling hör vi ibland patienter säga: “Jag vet att det inte är farligt, men det känns ändå som att något är fel.”
Det kan låta som en motsägelse. Som om personen egentligen borde kunna lugna sig, eftersom hon redan förstår. Men i praktiken är det ofta just här lidandet blir som mest smärtsamt. Den medvetna förståelsen finns där. Patienten är inte okunnig, ovillig eller irrationell. Ändå fortsätter kroppen att signalera fara.
Hartshorn och O’Brien hjälper oss att se detta på ett mer nyanserat sätt. De beskriver hur kroppen kan bära signaler som inte är direkt tillgängliga för medvetandet, men som ändå påverkar upplevelsen starkt. Då kan tanken “jag är trygg” finnas samtidigt som kroppen säger “var beredd”.
För CFT blir det här en viktig klinisk hållpunkt. Vi behöver inte alltid börja med att korrigera patientens tanke. Ibland behöver vi först förstå vilket system som fortfarande är organiserat kring hot. Vad kroppen har lärt sig. Vilka signaler den svarar på. Vad som ännu inte känns tryggt, även om det går att förstå intellektuellt.
Compassion kan då bli mer än en vänlig tanke. Det kan bli ett sätt att långsamt hjälpa kroppen, rösten, uppmärksamheten och relationen att skapa nya erfarenheter av säkerhet.
För ibland behöver kroppen inte mer bevis.
Den behöver fler erfarenheter av att inte vara ensam med hotet.
Hur möter du skillnaden mellan att en patient förstår att något är tryggt och att kroppen faktiskt börjar känna det?
