Vi har nog alltid varit bortglömda av Sverige kulturellt. När Nils Holgersson i Selma Lagerlöfs klassiker ”Nils Holgerssons underbara resa” flög över Sverige på sin gås häpnade han över älvarna i södra Sverige, men Tornedalen flög han aldrig ens över. Så vi har nog alltid varit marginaliserade. Vi ligger för beslutsfattarna i Stockholm bortom vägs ände. Tornedalen har ett eget minoritetsspråk meän
kieli och en kultur som sällan och aldrig uppmärksammas i Sverige. Det är som om vi inte riktigt fanns. Inte på riktigt. Tornedalen har mer eller mindre alltid setts som ett pittoreskt exempel på glesbygd i avveckling. En ensam epa-traktor vid en grill. En skröplig åldring med en rullator som vickar fram… en bygd som är nästan död. Inget kunde i dag vara mer fel. Vi hade under pandemin en extremt låg arbetslöshet, den krympte faktiskt till och med. Folk flyttar hit från när och fjärran för att jobba i och kring gruvan. Företag investerar och växer. Vi är i dag en levande bygd, vi frodas och trivs. Vi som lever här, som fiskar i älven, strövar i skogen och plockar bär på myrarna lider inte av någon miljöförstöring. Vi vet förstås var gruvan har sitt industriområde, men miljöarbetet har fungerat bra. Vi är nöjda med bolagets dialog med lokalsamhället och det arbete som hela tiden görs för att säkra miljön. Naturvårdsverket har kontor i Hammarby sjöstad i Stockholm. Havs och vattenmyndigheten har kontor på Gullbergs strandgata i Göteborg. Det är kanske inte så konstigt att de inte förstår den samhällsekonomiska effekten i Pajala av sina beslut. Att de inte förmår att väga in social hållbarhet. De skiter såklart i Tornedalen när de tar av sig cykelhjälmen och kliver in på sina exklusiva kontor på fina adressen. Pajalaborna och tornedalingarna vill kanske också ha jobb, tillväxt och framtid. Det ger en levande gruvnäring oss i dag. Vem är ni att ta det ifrån oss? Gruvan i Kaunis har ett starkt stöd lokalt, det finns inget folkligt uppror här mot någon rovdrift eller miljöförstöring. Vi behöver inte räddas av några ängsliga myndigheter. Vi har väldigt svårt att förstå att Länsstyrelsen i Norrbotten inte är oss närmare. När gruvan en gång startades av Northland Resources fanns det ett aktivt stöd från Länsstyrelsens näringslivsutvecklare. Var är de i dag? Vi trodde naivt att Länsstyrelsen i Norrbotten också verkade för en positiv tillväxt i länet, men nu verkar de i allt väsentligt förbise de samhällsekonomiska konsekvenserna. De försenade miljötillstånden, den osäkerhet den här processen skapar gör att den kollektiva depression som vi levt med i decennier åter kryper sig på oss. Ska framtiden försvinna igen? Ska inte gruvan få utvecklas och leva? Ska vi enbart investera i naturreservat? Vi är så vana att bli bortglömda att vi i decennier nog har fogat oss och tänkt att det är oss det är fel på. Men det är det ju inte. Det är Sverige som har fel. De vet inte bättre. Och då måste vi säga ifrån. Vi måste berätta att vi inte bara finns, utan även att det finns goda skäl att låta oss behålla vår framtidstro, våra jobb och att även Tornedalen har rätt till utveckling och tillväxt.
