27/05/2026
Nu är det väntans tider. Kanske tålamod – modet att faktiskt tåla.
Sedan mitten av april har vi arbetat intensivt i en process för att skapa möjligheter för en liten kille, bara 1,5 år gammal, att få träffa sin pappa och pappans närmaste. De har varit frånskilda i mer än fyra månader.
Bakgrunden är att mamman efter separationen valt att inleda en process för enskild vårdnad. Under denna process har sonen förvägrats kontakt med sin pappa. Pappan har dessutom misstänkliggjorts och beskrivits som en risk, samtidigt som mamman inte har samarbetat kring umgänge – varken med pappan eller hans familj.
Fyra månader i ett spädbarns liv är en mycket lång tid. Att hastigt fråntas en relation och person som det skett en anknytning till är ingripande åtgärder.
Fyra månader för en pappa, och för farmor, farfar, faster och farbror, är en lång period av sorg, saknad och väntan.
Är det verkligen rimligt att ett barns kontakt med sin pappa kan stoppas så länge – enbart för att samarbete uteblir? För att det finns sårade känslor? Eller är det vi ser ett system som ibland tar så lång tid att barnet själv blir den som betalar priset?
Är det rimligt att en förälder genom att inte samarbeta kan skapa långvarig separation?
Det många skulle säga är: Nej – ur ett barnperspektiv känns det ofta inte rimligt. Men juridiskt kan det ändå bli konsekvensen, eftersom processen bygger på utredning, bevisning och riskbedömningar.
Vi vet att sådana här processer behövs.
Att barns trygghet alltid måste komma först.
Men det är svårt att inte undra:
vad händer under tiden?
Vi väntar.
Som fristående anhörigstöd finns jag där för att bidra med struktur, tydlighet och trygghet i kontakterna med samhällets stödinsatser