06/12/2023
Två tankar med koppling till klimatpsykolog Frida Hylanders föredrag som Karlskrona kommun bjöd på ikväll (tack till båda!):
- Jag uppfattar att tyngdpunkterna i vårt samhälle - eller i vart fall i bilden av det - ligger mer och mer i extremerna globalisering och individualism. Är det så att dragkampen dem emellan tunnar ut mellannivån - grupperingar, communities, föreningar, som kanske är nivån där vi faktiskt kan förändra - till den smala midjan på ett timglas?
På den globala nivån styrs så mycket och samtidigt går det ju minst sagt trögt när det gäller klimat och hållbarhet. Dit "upp" känns det så långt borta att man lätt tappar hoppet fullständigt.
På den individuella nivån blir förändringarna så futtiga, och samtidigt upplever många av oss höga krav på att lägga energi på andra delar av vårt individuella projekt för att platsa och framstå som lyckade.
Hur kan vi bredda timglasets midja?
- I en bok nyligen läste jag en metafor om att stå utanför ett hus och ta emot barn som kastas ut genom fönstret, där fler och fler hjälper till med att fånga upp barnen istället för att gå in i huset och undersöka vad i hela friden som pågår. En lite radikal metafor kanske, men är det vad vi gör när vi till exempel sopsorterar - det ständiga exemplet på vad vi som individer kan göra?
Möjliggör vi ett galet system? Jag tror väl också att det är bättre än att slänga allt i samma tunna, men hur skulle det vara med en månadslång kampanj där vi tog med oss våra (osorterade) förpackningssopor och lämnade dem i affären när vi handlade nytt?
Ja, jag är bitvis uppgiven, arg, rädd, cynisk - men ändå vid bättre mod än på länge. Och det just för att jag och en kumpan har bestämt oss för att skapa något, där mitt emellan den individuella och den globala sfären. En försöksballong som vi hoppas ska hjälpa oss som deltar att både vara och göra, mitt i allt detta osäkra. Det projektet ger mig en känsla av mening och lite lite hopp.
Skicka ett pm om du vill följa vart det tar vägen!
Foto: Paula Guerreiro/Unsplash