15/10/2026
Ibland orkar man inte vara stark.
De senaste Ären har varit bland de svÄraste i mitt liv, men ocksÄ de lyckligaste.
Jag har gÄtt igenom saker som satt djupa spÄr och som jag fortfarande försöker bearbeta och lÀra mig att leva med.
Jag har kÀmpat, försökt hitta tillbaka till mig sjÀlv och fortsatt framÄt Àven de dagar dÄ orken nÀstan varit slut. Men sanningen Àr att man inte alltid orkar vara stark.
Ibland vaknar man med en klump i halsen som inte vill försvinna. Ibland kÀnns allt tungt och sÄdant som brukar göra en glad kÀnns plötsligt lÄngt borta. Man fortsÀtter med vardagen, arbetar, tar hand om sin familj och ler, samtidigt som ingen ser allt man bÀr pÄ inombords.
I dag Àr en sÄdan dag. En dag dÄ klumpen i halsen kÀnns lite tyngre och det Àr svÄrt att sÀtta ord pÄ allt som rör sig inombords.
En dag hoppas jag att klumpen ska slÀppa och att de trauman jag bÀr med mig inte lÀngre ska kasta sin skugga över mitt liv. Att jag ska kunna andas lÀttare, kÀnna glÀdjen fullt ut och lÄta det förflutna ta mindre plats.
Jag hade hoppats att allt skulle vara över vid det hÀr laget, men sÄ blev det inte. Nu fÄr jag vÀnta lite till, Àven om det kÀnns tungt.
Tills dess tar jag en dag i taget. â€ïž
